Dagens Nyheter – 30 december 1871, sida 1

vandrade fram i snöfallet, kunde hon dock ej gå förbi ett hus, der det var fredligt och ljust, eller förbi en menniska, som ingen nöd syntes trycka, utan att det hviskade i henne: ännu kunde du vända om, ännu kunde du och de dina sparas. Men hon vadade vidare, till hon nådde länsmansgården. Då hon stängt denna dörr efter sig, var hon färdig. Hon gick in: men länsmannen var icke hemma. Det var en ny pröfning: hon skulle frestas ännu en natt, tänkte hon, då hon gick ut, men likväl var det, som om detta uppskof kunde bringa räddning. Hon sökte härberge i närmaste hydda; men hon kände, att den, hvars följeslagare är sorgen, ej är välkommen gäst. Hon läste hundra frågor i de ansigten, som omgåfvo henne, ehuru ingen letade vidare efter hvad som kunde drifva så aflägse boende folk ned i dalen vid denna tid. Barnen kröpo bakom de vuxne och stirrade med rädd uppsyn på den främmande qvinnan med det bleka ansigtet, och hon förstod, att äfven de vuxne voro i dålig stämning, emedan de icke visste, hvem de härbergerade, men kände på sig, att det var något hemskt med qvinnan från fjället. Hvad skulle de då säga, om de visste hvad det gäller, tänkte Salborg, och hon såg redan sig och de sina som de brännmärkte, dem alla sky. ; Hon sgof i en liten kammare för sig sjelf, men de som lågo i rummet bredvid hörde henne