Genom meddelanden, som väl kunna kallas officiösa, har allmänheten redan underrättats derom, att regeringen icke skule ha i sinnet att af den snart sammanträdande riksdagen äska några ökade anslag till den stående armåns eller beväringens öfningar utöfver det vanliga. Detta ändamål är det enda, som väl skulle kunnat tagas till förevändning för en begäran om ökade anslag. Om sålunda den blifvande riksdagen i denna riktniog ej får något hårdare prof att bestå, så är det likväl ifråga om beskattningen en annan åtgärd, som landet nu med största befogenhet väntar af sina representanter, om det ock, på grund af en genom iåpg erfarenhet vunnen lärdom, förlorat hoppet att se regeringen dertill taga första steget. Denna åtgärd är: förminskning af skatterna. Vid riksdagen 1867, då statens penningnöd var synnerligen trängande, beslöts, som bekant, en förhöjning af tullsatserna å de så kallade kassaartiklarne, kaffe, socker och tobak, hvilka numera — eller åtminstone de tvenne först uppräknade — äro att anse INN