Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 1

PERRY TURAPIAUFPERE, BE FER 64,000 personer 1 Sverige som hafy: anställning vid kyrkan, statsoch lokal förvaltningen, landtoch sjöförsvaret (ge menskapen inberäknad), undervisningsvä sendet och sjukvården, hafva genom 16( ombud, hvilka varit eller äro anställda vic hofvet eller i allmän tjenst, flera röster de gemensamma voteringarne vid riksda gen än 973,000 personer som idka jord: bruk, bergshandtering, skogsdrift, handel fabriker, handtverk, sjöfart och annan transportrörelse eller äro enskilde tje: nare ); Om antalet ombud vore rättadt efter antalet hufvudmän, skulle inom riksdagen ej finnas mer än tjugu embetsoch tjenstemän mot tre hundra privata personer. Om detta icke nu är fallet, utan tvärtom embetsoch tjenstemän fungera som riksdagsmän i ett ofantligt öfvermått, så är detta naturligtvis till en viss del folkets egen skuld (dock väsendtligen äfven den för första kammaren gällande vallags), och om förhållandet är felaktigt och skadligt, så kan det icke i det hufvudsakliga afhjelpas förrän vid de nya valen till nyssnämnda kammare; men det är väl åtminstone icke för mycket begärdt att den eller de valkorporationer, som bli satta i tillfälle till nya val, vid dessa icke ytterligare på folkmaktens bekostnad öka den redan förut så starka konungamakten genom att gilva dess redskap och tjenare ännu flera platser inom riksdagen, så vida icke de äro fullkomligt säkra, på grund af redan vunnen erfarenhet, derom att någon viss embetseller tjensteman icke skall vid riksdagen i allo eller i det mesta gå blindt med regeringen, äfven om sådant strider mot folkets sanna bästa. Från konungsmaktens och statstjenarnes sida invändes häremot att det icke är gifvet att embetsoch tjenstemän ovilkorligen göra gemensam sak med regeringen. Det är sannt, icke ovilkorligen. Men i de allra flesta fall följer mängden af varande eller f. d. embetsoch tjenstersän regeringens önskningar; och man har detta år sett exempel på att en förtroendeembetsman som underlåtit detta blifvit tillsagd att begära entledigande från sin plats så vida harm ej ville att man skulle gifva honom det, hvilket exempel måste betaga statstjenarre i allmärhet den sista emningen af sjelfständighet gentemot rezeringen. Ty äfven de som icke äro förroendetjenstemin, således icke afsättliga, iro merändels för befordringar, ordnar 0. 1. beroende af regeringens gunst. Yrkandet att den eaa statsmaktens obevöriga inflytande å den andras, genom srundlagen henne tillförsäkrade skattebeillningsrätt innebär icke den fordran att statstjenarnes antal inom riksdagen skall nskränkas till ett vist minimum, ännu nindre att de må derifrån helt och hållet Iteslutas; det afser, som förut är sagdt, lott att inskränka det, eller, i nu förearande fall, att icke öka det, utan såvida ran är säker att den man väljer kommer tt stå på folkmaktenssida, hvilket ju fven en tjensteman kan göra, fastän det rycket sällan inträffar. ) Denna beräkning är uppgjord efter den officiUa befolkningsstatistiken för 1860 — den sedna:e rapport, i hvilken vi funnit folkmängdens förelning efter näriogsfång.