Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 1

kalla vinterväg, kom hennes föresats att svigta. Det var ju ingenting mer och ingenting mindre hon stod i begrepp att göra än att — kanske för evigt — skjuta slån till för sin egen husdörr, så att hon kanske aldrig mer skulle få känna dess värme i sin tanke eller sitt hjerta. Skulle hon vända om här, tätt vid målet, smyga sig ur gården, stafva sig upp genom dalen igen och läta vintern lägga sina höga drifvor kring henne och hennes hemlighet? En trappa ledde till det ena målet; en dörr öppnade vägen till det andra. Blott dessa få steg mellan två lif! I tankarne gick hon redan ut genom dörren, ut ur tunen, hon följde stigen hemåt, dalens ljus släcktes bakom henne, dess skyddande skogar sjönko ned i djupet, fjällheden låg fri framför henne, och midt på den låg hennes hem. Men hvad var det, som väntade henne der? Minnen, som aldrig mer kunde släckas, spökens rop i yrsnön hvarje stormig natt, kanske flera illgerningar af samma slag, ja — Gud i himmelen, det var det värsta! — kanske flera; ty hon hade ju sett de onda drifterna stiga som en svällande flod i fader och son, och hon visste, att gick det väl denna gång, funnos inga band på dem mer. Och bland allt detta skulle hon lefva med fredlöst samvete! Nej, hade hon gått så många tunga steg, vakat så många ensamma timmar, bortkastat så månget hopp för att se sin make frälst från de onda makterna i honom, då måste hon ockeå pröfva