Dagens Nyheter – 29 december 1871, sida 1

Men Balborg satt inne i skjulet och grät öfven de steg hon nu måste gå. Följande dag var hon åter på väg till byg den. Det snöade den dagen. Snön föll : täta tunga flockar, som seglade sakta ned :i den vindstilla luften och lade höga dunmjuks lag öfver träd, gärden, hus och ängar. När hon gick igenom en skog, var det som om hon kommit in i ett hus af snö. Taken hade likasom sjunkit ned öfver fönstren på alls husen; väggar och karmar voro hvitrappade, allt låg och hvilade i den mjuka snösängen. Då hon kom ned i slättbygden, hade mörkret fallit på. Enstaka ljus skimrade och slocknade rundt omkring henne. Hon tog vägen till prestgården, och då folket kallades in till qvällsmaten, stod hon på tunen). Presten var hemma, och hona visades upp för en hög trappa. Då hon gick genom gången, öppnades dörren till dagligstugan, der ljus var tändt och husets qvinnor suto i ena hörnet kring ett bord. Så mycket fick hon se; derefter stängdes dörren igen, Men då stannade hon med handen på ledstången och foten på trappsteget. Den smala ljusstrimma, som från ett lugnt och fridlyst hem föll på hennes ) Gårdsplatsen. De yngro norske författarne ha i skrifspråkot återupptagit det gammalnordiska ordet tun (inhägnad), som, hvad Sverige angår, finnes avar i de flesta landskapsmål och i en mängd ort mn (Sigtuna, Eskilstuna o. s. v.) peslägta t med fun är det engelska town och det gaeliska dun (t ex. Chateaudun). öfvers.