Skall anledning gifvas svenska folke att se med saknad tillbaka på stånds representationen? Detta rikes statsform sedan 1809 for drar och menar att lagstiftningen skal tillhöra två statsmakter: konungen oc representationen, samt rätten att bestäm ma öfver statens inkomster och utgifte representationen, d. v. s. folket, ensamt iatill 1867 var denna regeringsformen: mening i tillämpningen förfalskad, så at konungen genom ridderskapet och adel: samt presteståndet hade mer än halfv: indytandet på lagstiftningen och jemt halfvs makten öfver beskattningen. Men längre kunde konungamakten svårligen då komma ty borgareoch bondestånden motvägde de tvenne andra stånden. Under arbetet för ståndsförfattningens upphäfvande och allmänna vals införande hoppades man attkonungamaktens genom de privilegierade stånden och den i dem ingående byråkratien gjorda inkräktning på folkmaktens område skulle stäckas, och derför helsades reformens seger med jubel i alla landsändar. Men redan efter 5 år har en ny art af förfalskning utaf den nya riksdagsordningens anda insmugit sig, och det finnes tyvärr ulfvar i fårakläder som vilja ouppbörligt förstora detta missbruk. Embetsoch tjenstemannaåsigterna och -intressena ha fiera representanter inom båda kamrarne, än alla rikets öfriga intressen tillsammans. WENGER TAN BROR TR NS EDTA ASA ONA