Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 1

emedsxsn den äfven sjelf har vissa starka argumen ter att röra sig med, blir nu dess ifver så mycket häftigare. . Jftersom ni afskaftat förbudet för prinsarne att vistas inom landet, så ha ni också anvisat dem samma ställning son andra franska medborgare, säger hr de Marcoere: ,och såsom sådana äro de bäde valberättigade och valbara. De ha således full rätt att taga säte i denna församling, alldenstund de blifvit valda Hvad den moraliska sidan af saken beträffar, så rör den icke oss, den rör endast landet. Hr Moulin ialar härefter. Han är känd som en ifrig orleanist samt har både talang och anseende. Enligt hans uppgift, tillstyrktes landsförvisningspåbudets upphäfvande af vederbörligt utskott utan allt afseende på prinsarnes löfte att icke uppträda såsom folkrepresentanter. Hr Moulin var sjelf ordförande i berörde utskott Hr Cochery, som var ledamot af samma utskott (hvars beslut i ämnet fattades med 15 röster mot 13), framställer ett alldeles motsatt påstående samt försvarar detta Och i förbigående berättar han hvilket förskräckligt spring hrr Batbie, dAudifiretPasquier, Broglie och Vitet hade mellan prinsarne å ena sidan och hr Thiers å den andra. (Lifliga protester afgifvas mot dessa endast trappor, korridorer och tamburer rörande detaljer Nu får hr Batbie ordet. Han börjar med att söka fritaga sig från allt ansvar i denna sak. (Ett obeskrifligt buller uppstår; somliga af de deputerade afbryta talaren med direkta frågor; skarpa ord utbytas. Talmannen bjuder tystnad med klubban.) o Batbies anförande i sin helhet går ut på attleda diskussionen tillbaka till sjelfva hufvudfrågan: bör församlingen eller bör den icke befria Prinsarno från skyldigheten att uppfylla deras gifna löfte? Han yrkar att hr Dujardins förslag till motiverad dagordning måtte varda antaget Hr Leblonds namn uppropas; flera deputerade begära diskussionens afslutande; och härom skrider man till votering. Nästen hela högern röstar för detta yrkande, hela venstern åter mot detsamma. Resultatet blir att diskusstonen skall fortsättas. Jag är förvånad, säger hr Leblond, öfver att en sådan fråga som denna blifvit föremäl för diskussion inom en politisk församling. Det är ju helt enkelt en samvetsangelägenhet; och :å man icke kan sjelf afgöra en sådan, brukar man fråga sina enskilda vänner till råds. Så vidt jag förstår ksn säledes församlingen i detta fall icke göra annat än äterga till dagordningen. Tal. erinrade emellertid om att det oftr berörda löftet af prinsarne blifvit taget enkom för att man skulle kunna utverka landsförvisningspåbudets upphäfvande, och han vädjar till orleanisternas beder med en moderation, som synes högern vida farligare än de häftigasto anklagelser och personliga förnärmelser. Nu uppträder hertigen af Broglie. Han uppmanar församlingen att gifva ett eclatant erkännande åt folksuveräniteten och valmännens rätt Nir han körde talas om prinsarnes förbiudelse, insåg han straxt att detta medgifvande endast för en viss tid kunde vara gällande. Det var ettsuspenderande, icke ett undertryckande för alltid af deras likställghet med andra medbor; annars skulle de väl ha afrugt sig riksdagsmannaskspet. Situalionen blir, som ni finner, alltrosra inveeklad. Oviiseendet tilltager. . Hr Duversier de Hauranne bestiger tribunen. Det är mycket svärt att höra honom. Emellertid nppfattar man hufvudinnehållet af hans tal. Han beklagar at en sådan diskussion som denna just nu uppkommit och offentligt föres. Numera, me nar han, sedan landsförvisningspåbudet blitvitupphäfdt och prinsarnes val dymedelst bekräftadt af församlingen, beror det endast af deras egna sumveten om de skola utöfva sitt representantkall eller icke. Vilja de orleanska prinsarne taga säte i denna kammare för att helt enkelt föra sina kommittenters talan såsom andra folkrepresentanter, så mä de vara välkomna; ha do å cr för afsigt att uppträda såsom partiledare och tronpretendenter, må deras samvete afhälla dem härifrån. Flera yrkanden äro nu gjorda. Om vi lemna åsido hr Jean Brundts och några andras, som äro affattade i vidlyftiga ordalag och temligen orediga. mirka vi likväl dessa tre: 1:o hr Dujardins som ni känner, och enligt hvilket församlingons portar böra öppnas på vid gafvel för prinsarne; 2:0 hr Fresneaus som innefattas i den mening hr Leblond uttryckt och som hufvudsakligen öfverensstämmer med vensterns åsigt; samt 3:0 den enkla dagordningen, som yrkats a: hr Turauet, och hvilken önskas af do båda eljest oförenliga elementen: den yttersta högern och den yttersta venstern. Den enkla dagordningen göres, enligt antaget bruk, först till föremål för votering. En stund bror man att den skall bli boslutatd. Men nej: 273 röster för och 350 mot densamma Fresneasus yrkande skulle, såsom stående den onkla dagordningen närmast. omedelbart bärefier komma under omröstning Det lyder sålunda: Nationalförsamlingen, bvilken anser att bon hvarken bör ikläda sig något ansvar eller gifva äd angående en förbindelse, i hvars tillkomst hon icke bar någon del, öfvergär till dagordningen Efter hr Fresneaus förslag bör åter, enligt praxis proposition framstillas å br Bruntts yrkande.