Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 1

någon slöjd för sig eller gjorde intet och bara sörjde för att elden ej skulle slockna. Det var fadren, som omtalade sina långresor i gamla tider, och han hviskade, för att Salborg ej skulle höra hvad de talte om. Men hon visste det väl och såg med fruktan huru gamla minnen och gamla lustar vaknade 1 Gjest, medan han berättade. Hon bad honom tiga och han lofvade det, men när Jon kom in och frestade honom med att fråga om det ena eller andra eller genom att låtsa som om han glömt något eller missförstått det, kunde fadren icke göra motstånd, utan berättade så att han glömde både Salborg och sina löften. Och Jon satt och blirkade oupphörligt med ögonen; det var som om han icko fått i sig dessa fula bilder genom hörseln, utan blinkade dem i sig med omättlig törst efter flera. Och medan fadren talade, tyckte han sig se den vida okända verlden utanför som en enda stor marknadsplats, der det var ett ofantligt tummel af hästar och en ohygglig, men frestande trängsel inne i de halfmörka krogtummen, der druckna karlar med dragna knifvar tumlade mellan rädda men nyfikna qvionor, upphetsade af ett underbart spel med djup trellsång. Och när fadren tog fiolen från väggen och gjorde ett par stråk, då kom allt hvad yngliugensåg dernere i vild jagt upp öfver dalen till fjälls, och då satte hästar, stora som de aflägsna fjälltopparne, i Jjungande språng med flygande manar öfver heden, och