Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 1

makten, ha, med anledning deraf att hr Thiers ombytt titel och i stället för Xden exokutiva maktens chef4 numera kallar sig republikens president4, ansett nödigt och tillständigt att från honom vädja till en högre domstol d. v. e till nationalförsamlingen, hvilken numera allena skulle ega att afgöra om de böra eller icke böra träda i utöfning af sitt representantkall, för att åter höja Frankrikes fana och bereda seger åt majoriteternas suveräna rätt. Petta vädjande bunno de likväl icke sjolfve göra, utan det verkställdes af hr Brunt under form af interpellation till regeringen. Se här ett referat af förhandlingarne i kammaren rörande detta ämne: Hr Jean Bruntt uppträder på tribunen — det är den 18 december — för att närmare motivera sin interpellation. Hans srgumenter, som äro något extravaganta — hr Brunåt är nu en gång sådan att han gerna går för längt och skär till i växten — ha till syfte stt bevisa för församlingen, att hennes beslut skulle kunna blifva utan all kraft och verkan endast dorför att prinsarne icke dek tagit i öfverläggningarne och vuteringarne. Huru härmed förbäller sig må man lemna åsido; men hvad som förtjenar antecknas, det är att högern aldrig så uppmärksamt som nu lyssnat till hvad hr Brunåt baft att säga. Denna deg skall bli en af de lyckligaste och högtidligaste i hans parlamentariska hl. Mon hvem har väl någonsin kunnat tro hr Brunet vara så orleanistiskt sinnad? Man har snarare ansett honom för en vän af kommunens ider. Slutligen tystnar han och går att återtaga sin plats, eft r att ha framkallat den lifligaste sensation inom hela församlingen. Inrikesministern hr Casmir Påörier visar sig nu på talarestolen. Han är högtidlig och bestämd, åtminstoe hvad tonen beträffar — innehållet deremot förtjenar att kallas sväfvande. Han säger: Jag har endast ett tillkännagifvande att med dela till svar på den interpellation, som nyss blifvit ställd till regeringen, och sker detta tillkännagifvande i republikens presidents namn och å hans vägnar (allmän rörelse i salen). Republikens president har icko ansett sig kunna befria prinsarne från en förbindelse, hvilken de ej iklädt sig för eller till honom personligen, utan som blifvit till ett af denna församlings utskott afgifven och sedan inför församlingen i des3 helhet konstaterad, Republikens president förklarar att han för sin del afstått från att göra anspråk på denna förbindelses uppfyllande.. (Bra! bra! Handklappningar från en hel mängd bänkar.) Det är högern som applåderar; venslern synes bestört. Hr Dujardin tager till orda och föreslår en motiverad dago:dni hv digas att göra sitt i i församlingen Ir Turquet springer hastigt upp på tribunen. Och jag, utropar han, fordrar i mitt eget och mina vänners namn en återgång till dagordningen utan allt motiverande! När vi för fem månader sedan beslutade upphäfvaudet af landsförvisningspäbuden, skeddu deta emedan hr Thiers sudo oss att han hade i sina händer dels säkra garantier, dels en uttrycklig förbind 1sg af pringsarne att de atdrig skulle uppträda säsom folkrepresontanter. Nu frågar jg derför å egna och mina vänners vägnar, om rogeringen och republikens president anse prinsarne icke behötva uppfy la hvad de lofvat, och begär jag på denna fråga ett bestämdt svar: ja eller nej. IIvad oss sjolfva angår, befrakta vi dem såsom bundna af sivt en gäng gifua ord i Hr Casimir Pårier närmar sig åter tribunen Iögern gör ett förskr ligt väsen. Den vill ej att han skall tala, emedan den fruktar att bans yttrande skall skämma bort intrycket af den kortfattade förklaring han nyss afgifvit. Hr Pörier yttrar endast: Mitt tillkännagifvande innefattade tvänne särskilda punkter; den ena rörde församlingen och den andra republikens president Hr Thiers kan icke befria prinsarne fiån en förbindelse som de ej iklädt sig till honom ensam; han kan afstå trin att för sin del yrka på dess uppfyllande; det gör hen också — se der allt Hr Pascal Duprat begär ordet. . En republik, som företager sig att nära prinsar i sitt sköte. begår sjelfmord., utbrister han med mycken litlighet; och han försvarar detta påstående med en temligen starkt färglagd argumentation. Han erinrar om, huru samma medgifvande som nu är ifrågasatt gjordes åt Louis Bonaparte år 1848, och förvänar sig öfver att medlemmar af föreamlingen. som bevittnat händelserna af den igenom prinsarne bemyn I 2 december, icke blifvit för all framtid varnade af erfarenheten Det torde vara öfverflödigt att beskrifva för er högerns protester. Den inser och känner I hos de skäl, som hr Pascal Duprat anfört, o