Dagens Nyheter – 27 december 1871, sida 1

vägen, och som icko påtagit ett mindre sagolikt utseende, när de helsa sina efterföljare nästa sommar. Men här, i det inre lifvet, som ligger hotadt med döden uppe på högslätterna, börjar man dock finna menniskospår och känna, att inför Gud afhandlas samma sak här uppe i yrsnön som der naturen slösar sina gåfvor. Underligt artar sig väl ofta själslifvet under sådana vilkor, man finner både dvergbjörkens förvuxna former och dess hårda ved; men ingen tviflar längre att det är samma nöd, som härjar lifvet här som öfver allt, samma grundsorg, som breder tungsinne öfver det, och samma solhopp, som kommer det att grönska ocn spira. Och medan man öfverhopas af berättelser om vildhet och blodtörst från de stora valplatserna, träffar man samma vilda drifter äfven här — och utropas med tusen tungor ett hjeltedåd från de stora verldslägren, finner man här samma hjeltemod, om ock dess enda bedrift var en af ingen omtalad stilla vandring under korset. På Rydals-fjällhedarne mellan två angränsande dalgångar ligger gården Sklet. För många år sedan flyttade ett ungt par dit upp från dalen. Mannen Gjest Tviskaven, hade i sin ungdom varit den vildaste sälle, som folk visste tala om i den nejden. Hvarje bygdelag bar gerna sin slöjd och näring, hvari folket utmärker sig framför andra. I en bygd byggas båtar, vida kända; en annan omtslas