Dagens Nyheter – 22 december 1871, sida 2

Hon och han. Hon sväfvade fram öfver Norrbros trottoar med modren vid sin sida. Hållningen rak som furans i nordanskog, men i ögats milda tycke såg han att hon skulle kunna böja sig som palmen om kärlekens vind rörde hennes bjerta. Hur gerna ville han icke tända en eld i denna landsbygdens skönaste blomma, skulle den än förtära både honom och henne. Men han hade sett henne första gången aftonen förut. Det var på operan. Han hade hört Ida Basilier, och sett blott på henne! Hvem är hon? Nu träder hon in i Bonniers bokhandel. Dit kan han då gå efter. Han kan få vara under samma tak med henne. Han kan få studera hennes smak. Det ges godt tillfälle dertill medan hou och hennes mor sätta sig i det inre rummet i denna uniqua boklåda som erbjuder beqvämligheten af en liten läsesalong. Hon tar i handen en Fogel på grön qvist. Hon bläddrar i dessa nätta, rena minnen af Stockholmsboers sommarlif och behåller denna bok. Mikroskopets under4 sysselsätta henne länge; hon älskar således naturen, betraktad genom vetenskapsmannens likaså väl som genom poetens synglas. Hon tager ett exemplar af Uffe Hjelms och Palle Löves äfventyr, som kommit ut i bokform, och hon påminner Ymammax om hur många glada stunder Henrik Scharling beredt dem båda när hans berättelse fortgick i Dagens Nyheters följetongsafdelning. Mamma ler så godt och väljer bland barnoch hushållsböcker för att dela ut till folkskolebarnen och deras föräldrar i socknen. Han har haft svårt nog att sysselsätta sig under tiden så att hon ej skulle märka, än mindre besväras af hans uppmärksamhet. Han har fördjupat sig i läsningen af notarien Carlsons arbete om Grundskatterna, deras uppkomst och rätta natur. Det är den första fullständiga historia som finnes om svenska allmogens skatteförtryck, och den är egnad att väcka djupa och allvarliga tankar; men, författaren må förlåta det eller icke — han kunde nu ej tänka på annat än hennes skatter af skönhet och ljufhet. Nu går hon; han följer snart efter. De taga vägen åt norr. De möta icke mer än en person som hon känner, och denna person känner icke han; omöjligt ännu att få veta hvem hon är. De gå till Fredsgatan, in i Elkan Schildknechts musikhandel. Der kan han icke tränga sig in. De skulle kunna taga honom för en oblyg vaurien. Han flanerar. Det måtte funnits mycket nytt att se på hos hrr Elkan Schildknecht, ty de dröja der en halftimma, men liksom de icke skulle ansett passande att besvära så länge på ett ställe, gå de vidare till Malmtorgsgatan, till Abr. Lundquist och sätta sig beqvämt att studera musik åter en halftimma. Han kan se henne genom rutorna, och den halftimman förgår behagligt, oberäknadt några knuffar som han får af förbigående, hvilka icke kunna begripa hvad han står i vägen för och tittar på, när der inte fins någon docka i fönstret, såsom hos Jacobson på Drottninggatan. En vagn stannar utanför musikhandeln. De stiga upp deri. Vagnen kör. Den kör åt staden. Han bleknar, han ser sig om efter en droska. Åkarne stå för långt borta. Ingen ser hans förtviflade vinkande. Han springer, han stöter omkull ett barn och har ej tid att hjelpa det upp. De förbigående mumla: hvilken hjertlös tölp! Ja visst är han hjertlös; hans hjerta äri vagnen son rullar bort och som han ej hinner upp... midt på Gustaf Adolfs torg stannar han i en puss... bah! inte kan hon bo i staden, hon måste komma tillbaka samma väg... jag går att möta henne. Han behöfver ej gå längre än till öppningen af Stadssmedjegatan för att få återse vagnen som enleverat henne. Den står utanför hr Uhnårs magasin, Carlsviks fabriksmagasin heter det visst. De äro således atriotiska, dessa damer. De beskydda den inhemska industrien ; han hade redan i bok