Dagens Nyheter – 15 december 1871, sida 2

En resa med snöplog på jernvägen. (Skildrad för Dagens Nyheter.) Mången, som under dessa snöstormens dagar rest på jernväg, har nog hört omtalas att lokomotiv med åtföljande snöplog begagnats för att göra banan farbar för tåg, men få, om ens någon af desse, ha väl varit med om en dylik färd, hvilken man skulle kunna likna vid att sjelf befinna sig såsom passagerare på cen från Alperna nedrasande snölavin. Men till resan! Vi lemnade Falköpings station, stående på lokomotivet, der lokomotivföraren och hans eldare stå färdiga att begifva sig af. Klockan var ännu icke 7 på morgonen och det var således ännu icke dager. Lokomotivföraren gifver en kort signal med ånghvisslan, och så bär det i väg! Till en början är det icko mycket snö: Vi kunna ännu se något omkring oss, likasom i en vanlig snöyra, men — ett, tu, tre, ökar föraren bastigheten, sägande med detsamma till sina passagerare att de skola hålla sig fasta. Nästa ögonolick går det med en svindlande fart framåt, emellanåt kännes lindriga stötar. Ånghvisslan ljuder oupphörligt — vi kunna ieko se längre, allting är numera snö, på sidorna, under, ofvan oss, endast snö, ögonen tilltäppas med snö, man kan knappt andas; lokomotivet slingrar och stöter, som vore det hvarje ögonblick färdigt att hoppa ur spåret. Stundom tycker man gig i halfdagern skönja figurer på sidan högt ofvanför sig. Det är snöskottare, placerade här och der på snöbergen. Helt plötsligt synes en blixt vid sidan, det är skottet af en knallsignal), utlagd af banbetjeningen till tecken för lokomotivföraren att han har en snömassa framför sig, så stor, att det tros att plogen icke kan gå fram. Skottet af signalen höres ej, vi se endast blixten af detsamma; dånet af de omkringhvirfiande snömassorna förtager allt ljud. Föraren anser det försent att stanna, emedan vi då skulle sätta oss fast, han ökar farten ännu mer. Plötsligt kännes en hård stöt, eldaren, som för tillfället icke håller sig fast, kastas framåt mot ångpannan. Vi tro att lokomotivet gått ur spåret — men nej, vi äro nu inne i den svåraste snödrifvan och föraren uppbjuder det yttersta att komma fram, och fram går det, utan att vi veta huru, vi känna det endast på de oupphörliga stötarne. Ånghvisslan, som med ringa afbrott oupphörligt ljudit till varning, tystnar helt hastigt, en massa af snö har kastats på ångpannan och täckt den tillika med hvisslan ; ljudet förmår ej längre tränga sig fram. Så småningom börjar hvisslan åter ljuda skarpare och skarpare, ångan har genomträngt snön, vi börja kunna andas ledigare, stötarna aftaga och lokomotivet har en jemnare fart, vi ha segrande gått igenom det största snöberget. — På så sätt går, det framåt från station till station, tills vi efter omkring tre timmars färd äro i Jönköping, der snälltåget från Malmö läagtansfullt afbidar vår ankomst, för att sedan gå den väg vi plöjt. Stela af köld och ögonlocken nära nog igenfrusna, istappar i hår och skägo, såge vi ut som fullkomliga snögubbar, öfvertäckta som vi voro från topp till tå med snö. Och så slutades den färden, som vi nog länge komma att minnas. 3) Ett slags patroner, som med blyremsor fästes vid äsanorna och explodara då okomotivet gär öf ver den.