Dagens Nyheter – 14 december 1871, sida 1

ofta få de icke förgäfves uppgöra sina eldar, emedan. ångbåtarne, som kanske nyss förut lagt till vid en annan brygga ech intagit nödigt bränsle-förråd eller i alla fall äro tillräckligt försedda med denna artikel, gå förbi dem utan att bry sig om det gifna tecknet — så att de stackars negrerna arbetat utan nytta, uppoffrat sin nattro förgäfves! Men många gänger lyckas det dem ock att locka ängaren till sig, och som en ljuflig musik klingar i deras öron den klocka hvarmed fartygets befälhafvare låter ge tillkänna sin afsigt att lägga till. Helt andra känslor väcker deremot samma ringning hos de stackars mellandäcks-passagerarne, som förpligtat sig att bära ved och vara behjelpliga vid lossning och lastning; ty de bli ju väckta ur sin lugna sömn för att stiga upp midt i natten och taga itu med ett ganska tungt arbete. Sambo hade i dag tur med sig. Ångfartyget nalkades alltmera, plötsligt hördes klockan ringa, hundarne började skälla, och gamle Johns visade sig äfven i dörren till sin hydda. Han hade hört ångaren komma och beredde sig att svara på kaptenens anrop: — Hvad slags ved ha ni? — Cottonwood! — Torr? — Ja, beyvars. ,— Hvad kostar famnen? — Halfannan dollar. — Har ni någon bra landstigningsplats?