Dagens Nyheter – 12 december 1871, sida 1

jag sjelf andas och kan vaka öfver er. Säg ja, Jenny... o, Be icke bort ifrån mig, utan blicka in i mina ögon och tro mig, att ingen falskhet finn:s i mitt hjerta, och att jag, såsom en hederlig man anstår, skall troget hälla mina löften. — Jag tror er, hviskade Jenny — men sakta, så sakta att han endast med svårighet uppfattade hennes ord — dock må ingenting afgöras här... ingenting nu! Ni måste återvända till gården... min far har nyss kommit hem och frågat efter er. I morgon bdittida vill... måste jag tala med er!... Tag då er bössa i handen och gå ut i skogen, men begif er på en omväg till denna plats och vänta mig vid trädet, der vi hemta ved. Innan ännu mina systrar stigit upp, skall jag vara der... Vill ni vänta mig? — 0, huru tacksam är jag icke för detta förtroende! ropade den unge mannen lidelsefullt och ville föra sin arm om hennes lif; men hon sprang ifrån honom. — Icke nu! ropade hen. Ni måste återvända hem, gå här genom skogen, så att ni kommer fram till gården från en annan sida. Om vi bli sedda tillsammans, så är allt förloradt. — Men jag förstår inte... — Om ni verkligen älskar mig, så gör hvad jag ber er om, utbrast den unga flickan i synbar ångest; och Ralfson kunde naturligtvis