Dagens Nyheter – 12 december 1871, sida 1

EF Prinsen af Wales sjukdom är, såsom här förut omtalats, en tyfusfeber som han förmenas ha ådragit sig under några dagars vistelse hos lord Londesborough. Man antager desto mera detta för visst som en lord Chesterfield, hvilken samtidigt med prinsen vistades hos förstnämnde lord, äfven angreps af samma sjukdom och redan dött deraf. Prinsen tycktes hittills ej vara särdeles högt uppskattad i England; hans enskilda uf omtalades icke förmånligt. Men nu, då han ligger vid grafvens brädd) förnimmes den allmänna meningen i England vara att hans död skulle blifva mycket oläglig för landet. Om han dör, så skall, när en gång äfven hans moder på ett eller annat sätt lemnar regeringen, hans nu 7-årige son blifva konung öfver Storbritannien. Inträffar detta, såsom sannolikt är, förrän han hunnit myndighetsåldern, så fruktas att han skall få högaristokrater till förmyndare och politiska uppfostrare. Detta skulle komma att för en längre framtid utöfva ett egynsamt inflytande på Englands inre politik. — Republikanska yttranden höras nu för tiden i England. Detta är något temligen nytt. Det är två underhusledamöter, hr Charles Dilke och baron Auberon Herbert som uppträda såsom kämpar för den republikanska styrelseformen, äfvensom en skräddare Odger, samt förmannen för många arbetarföreningar George Potter; men ännu mottagas deras tal, när de icke hållas inför en mindre krets af liktänkande, alltför ofta med hurrarop för drottningen och med hyssjningar, för att man skulle kunna tro att kungaväldet i Englaad dör ut med drottzing Victoria och prinsen af Wales. Men den sistnämnde skulle, anser man, ha blifvit en ganska passabel konstitutionell kung, om han fått lefva och man låtit honom sköta sina nöjen. Franska presidentens tal. De märkligaste stroferna i talet vid nationalförsamlingens öppnande voro följande: Frankrike vill bibehålla freden. Det har satt sin heder i pant derför och skall ej vika från det högtidligt gifna löftet. Denna önskan delas af alla andra stater. De som deltagit i kriget äro trötta deraf och de öfriga folken betagne af skräck. Vår tids krigssätt är så fruktansvärdt att hvarje hederlig man, han må vara monark eller enskild person, måste rygga tillbaka vid blotta tanken på att utsätta menskligheten för sådan olycka, utan det yttersta nödtvång. Enär Frankrike, som dock eger skäl att icke vara tillfreds med sin ställning, ändock vill ha fred, kan man ej se någon eventualitet af krig. Angående sin egen ställning och orsaken hvarför han ej framlägger något förslag till definitiv regeringsform för Frankrike yttrade han: Denna fråga tillhör eder, och för oss att alltför hastigt taga något initiativ i detta fall vore att inkräkta på området för eder betogenhet. Om min tjenst ännu någon tid kan vara eder till gagn, så kunanen I med trygghet räkna på den. Men om den ej anses nödig, eller om I uti nägon vigtig fråga ej gillen mina åsigter, så gifven mig det tillkänna, och jag skall återlemna det uppdrag I betrott mig, lycklig att landet då är i en bättre ställning, än hvari jag mottog det. ) Detta skrifves innan någon bulletin af den 11 december är hitkommen.