Dagens Nyheter – 7 december 1871, sida 2

sor, utom hvilka de naturnödvändigt icke kunna sträcka sig. Arbetslönerna kunna nemligen aldrig uppdrifvas högre än så att arbetsgifvaren icke längre förtjenar något på produkten (ty då upphör han med denna lönlösa verksamhet), och å andra sidan kunna de icke falla så lågt att det blir för arbetaren omöjligt att dermed lifnära sig. Arbotsgifvaren måste för sig beräkna en vinst som icke allenast ersätter räntan på det nedlagda kapitalet, utan ock den omtanke och det arbete han personligen måste använda för sin rörelses bedrifvande samt derjemte den risk han löper; om förluster ske, är det nemligen alltid han som af sin lön får betäcka desamma. Och lyckligt såväl för arbetaren som för honom sjelf är det om han af sina inkomster kan göra besparingar; ty det kepital som derigenom bildas blir en ökning i arbetslönefonden, en ny källa till arbetsförtjenster. Således ha arbetsgifvare och arbetare samma intresse. Likasom de sednare vinna på att de förres kapital växa, så ha ock de förre icke obetydlig fördel af att arbetarens ekonomiska ställning förbättras, emedan dennes arbetsförmåga derigenom också tilltager och han alltså lättare kan göra sig förtjent af en större godtg5relse. Och vidare — ju mera arbetaren förtjenar, desto mera förbrukar han, desto större afgång får arbetsgifvaren på sina varor. Det är icke dåe lyckligare lottade samhällsmedlemmarnes förbrukning som producenten vinner most på, ty denna förbrukning måste alltid bli mindre betydlig i jemförelse med hvad massan af folket konsumerar; det är den stora, så allmänt som möjligt utbredda förbrukningen som hufvudsakligen höjer industrien. Derför är en stor konsumtion bevis på välstånd i landet, bevis på att både arbetsgifvare och arbetare ha god förtjenst. Resultateså af talarens resonnemang blef således att arbetet omöjligen kan aflönas högre än lönefonden medgifver, och att denna åter är beroende af att arbetsgifvaren sparar af sin vinst samt med dessa besparingar ökar densamma. Dock ville tal. ej härmed ha sagt att blott arbetsgifvaren skall spara; det bör också arbetaren göra, för att sjelf i sin mån bli arbetsgifvare och njuta vinsten af sitt kapital. Att den ena menniskan får en större godtgöre!se för hvad hon uträttar här i verldea än den andra är icke att anse såsom någon orättvisa eller plundring, utan följer äfven detta förhål ande med nödvändighet af en gång gifna lagar, som menniskorna ej kunna godtyckligt rubba. Hr B. håller sitt nästa föredrag om onsdag kl. 7 e. m.