Dagens Nyheter – 7 december 1871, sida 2

— BSkulle kapten Jakobus redan vara hir? mumlade Magnus. Armand Louis närmade sig skepnaden och såg då att det var en sorgklädd qvinna. Då han stannade framför henne, upplyftade hon slöjan, som betäckte heunes ansigte, och sade: — Känner ni icko igen mig? — Margareta! — Ja, Margareta, som gråter och som uldrig skall låta trösta sig. Öfverallt der konungen varit har jag följt efter honom., Vid Leipzig, vid Lecb, vid Niärnberg befann jag mig i hans närhet, utan att han visste det. I morgse var han vid Litzen, och jag var också der. Han kämpade, och jag bad. Gud har icke velat att han sjelf skulle få bevittna sin seger. Han har icke heller velat att Tyskland skulle få lära känna den hjelte, som räddat det från slafveri. Gustaf Adolfs odödliga själ är nu hos Gud; men hans jordiska qvarlefvor åtminstone böra väl återlemnas till Sverige. — Jag har öfver en timme sökt efter konungens döda kropp; men förgäfvyes. Hvem vet, hvad som nu blifvit af honom, som i lifvet var den store Gustaf Adolf? — Följ mig; om ni ej kunnat finna honom, skall jag nog göra det til sist. Margareta fortsatte sin gång med fasta