Dagens Nyheter – 7 december 1871, sida 2

skyddande englar omgåfvo mig. Jag knäböjde, lossade mitt krusifix och bad. Under det jag låg på knä, fann jag till min stora glädjo att min klädning var våt. Jag hade knäböjt bredvid en killa. Jag badade mina händer och mitt ansigte, blötte initt hår och öfra delen af min klädning. Men sedan tänkte jag åter på min gosse — min lilla Louis! Jag sprang upp ovh vusade framåt i eldens riktning: Jug hade icke tillryggalagt mer än en fjerdedels mil, då jag fann min älskling stående med högburet hufvud och blixtrande ögon, fylda af vredens tårar, bjudaude till att skrämma bort några vargar, hvilka, ehuru bungriga de vöro, tycktes vara mest benägna för att gripa till flykten, Jag utropade: Louis, Louis, det är jag, det är mammal och tryckte honom till mitt hjerta. Han hade icke sett sin far, men en gång bade han Hört en mansröst ropa, ehurt fösten tycktes komma från ett ofantligt afstånd. Ack, Louis, sade jag, vi äro förlorade om vi icke finna honom, Vi måste springa så mycket vi förmå. Gossen började gråta; jag blygdes öfver hvad jag sagt och försökte uppmuntra honom. Tilden måtte då ha varit mycket nära oss, ty jag kunde icke blott känna dess heta andedrägt, utan öfver mitt hufvud, bland trädtopparne hvirflade också gnistor och bränder. Jag tog Louis i mina armar, fast besluten att vi icke än en gång skulle skiljas, och begaf mig åter framåt, lifvad af ett svagt hopp att jag snart skulle uppnå Wolf floden. Natten föll på och jag hade icke ätit något sedan middagen. Jag kände mig icke hungrig, men plågades af tanken på hvad gom hinda skulle, om viicke snart uppnådde en säker plats, ty jag fruktade att Louis ej skulle stå ut längre, och det var ett af do skäl hvarför jag bar honom. Mina armar värkte och mina lemmar voro styfva, stötta och blödande. Jag gick dock temiligen fort och kom snart till en öppen plats, på hvars cna sida vi satte oss ned för att hvila. Det var at mörkt, och hvilken natt! Ingen måne, inga stjernor, men den molnbetäckta himmelen vidt omkring upplyst af den förfärliga elden från de brinnande skogarna, Den öppna pla:s, der vi sutto, var den uttorkade brädden af en flod, hvars stränder af något obegripligt skäl icke voro tätt skogbevuxna, och vi voro åtminstone 200 fot från den brinnande skogens bryn. Under hela tiden hade Louis, en gosse med manligt sinne som han var, icke nämt ett ord om någon mat och icke heller hade han gråtit sedan jag sjelf dårsktigt nog uppskrämde honom. Vi sutto länge der, under det jag försökte att utfundera hvar vi voro, hvilket dock ieke lyekades mig, Jag hade hört min man tala om en flod, som hade uttorkat, men detta var i npordostlig riktning från vårt hem, och ehuru jag var vilsen, hade jag dock en aning om .tt jag ,alkades Wolf-floden. BStjernorna kunde icke gifva mig någon ledning, ty jag såg dem icke, Jag visste knappt hvad j.g skulle göra, men då hettan började blifva så stark, att elden utan tvifvel var nära, beslöt jag mig för att gå framåt. Jag tog Louis vid handen och började åter vår vandring. En vanlig natt skulle det nu ha varit mörkt, men i dess ställe såg jag nu ett obeskrifligt skimmer, nej, icke ett skimmer, utan en förfärlig reflex uppifrån skyn, som blandade sig med röken. Knappt hade jag rest mig upp från marken, förr än jag, i riktning af skogarne på andra sidan om den öppna platsen, hörde ett skrällande buller, en blandning af gnissling och hest skall, som jag genast kände igen att det kom från vargar, och jag hann knappast att taga upp Louis och springa bakom en ståtlig tall, hvars stam var minst 6 fot i diameter, förrän jag hörde dem klänga uppför sidan af höjden och kände att de rusade förbi mig. Jag tittade fram och såg deras ögon komma emot mig med vindens hastighet. De stannade icke ett ögonblick och sedan de hade passerat, kom i deras spår en hjord rådjur, hvilka i sin ängslan uppgåfvo skrik, som nästan voro menskliga. De rusade blindt framåt, ty något värre än vargar var bakom dem; de stötte emot trädet och kastades tillbaka af stöten, hvarvid några af dem tumlade öfver dem, som voro nedanför. Stampandet fortfor som jag tyckte fulla tio minuter, och då det var öfver och jag, darrande af fruktan, än en gång vågade mig fram från mitt gömställe och blickade ut öfver den öppna platsen. såg jag skogen vid doss ena kaut redan briuna — såg deu lysa genom röken och kände den förfärliga hettan på mitt ansigte. Jag vände mig om och flydde i rådjurens och vargarnes spår. Mina kängor voro slitna från mina fötter och mina fotknölar voro sårade och blödde. Kulfallua träd lågo i min väg, mena under mitt förtviftäde