Dagens Nyheter – 7 december 1871, sida 2

natten, men var dock långt ifrån så häftig att den kunde kallas storm. Min man såg icke orolig ut alls, utan åt mycket lugnt sin frukost innan han följde hr Richardson, som hade försvunnit strax efter det han stuckit hufvudet inom dörren foch bedt min man komma ut. Han (min man) gick sedan ut i skogarne och stannade ute till omkring klockan nio, då han kom hemspringande och sade, att han hade klättrat upp på Browns kulle, der det stormade och derifrån han hade sett elden, som med förfärande hastighet nalkades oss. Jag frågade honom om han trodde, att någon fara vore å färde; han skakade på hutvudet och sade nej, men jag såg på honom, att han var långt ifrån fri för fruktan. Han åt hastigt sin middag och sprang sedan utigen; vid dörren möttes han af en granne, som sade att elden närmade sig med förfärlig hastighet. Luften hade nu också blifvit qvalmigare än jag någonsin känt förut, annat än strax före utbrottet af ett åskväder på en varm sommardag. Atmosferen var Gväfvande och röken, inträngde i lungor och näsborrar på ett sätt, som var högst oangenimt. Min mor satt i ett hörn af rummet och höll min lilla Louis i knäet och jag märkte, att hon var orolig. Jag gick och tog gossen ifrån henne, hvarefter hon, såsom jag sedan fick en förfärlig orsak att påminna mig, churu jag då knappt märkte det, gick till skänken och gömde någonting innanför kliädningslitvet. Min man stod vid dörren och taJade brådskande med en karl, han hade träffat, då en brinnande tallgren föll ned vid hans fötter. Luften förmörkades i samma ögonblick; vi kände en häftig vindstöt och röken bolmade kring buset. Glänsande eldflammor, eller snarare en mur af eld följde i vindens spår och tycktes liksom kasta sig öfver oss, hvarvid ögonblickligen allt omkring oss stod i lågor. Min man ropade åt mig att taga Louis med mig och fattade min mor i handen, hvarpå vi alla fyra, bebhgna af skräck, sprungo in i skogarne framför oss. Förbländad och halfqväfd af röken och bärande Louis i mina armar, rusade jag framåt, snafvande och slintande nästan vid hvarje steg. Jag ropade oupphörligt på min man, för att icke förlora honom ur sigte, men detta hade ingen fara, ty jag såg att min mor var honom till mycket hinder och att han nästan måste släpa henne framåt. Hon såg sig oupphörligt omkring och försökte, att slita sig ifrän honom; jag tänkte på hur förfärligt det skulle vara om hon blefve vild igen. Hur i Herrans namn skulle vi då bära oss åt med henne? På detta sätt måtte vi ha tillryggalagt åtminstone tre mil (la svensk) och jag var nästan alldeles uttröttad, ty Louis Var sex år och storväxt för sin ålder, och jag hade burit honom hela vägen. Skogen var mycket tät ech på några ställen var vegetationen på marken tät och styf, som hade den bestått af sammantrasslad jerntråd. Min mor blef allt värre och värre och min man, som var ett kort stycke framför mig och Louis, hade all möjlig möda att få henne att lyda sig. Plötsligt stannade han och väntade tydligen på att jag skulle hinna upp honom. Jag nedsatte nu Louis, sade till honom att hålla sig vid min sida och tog honom stadigt i handen. Eiden hade kommit mycket långsammare än vi, och jag tror, att vi voro åtminstone två mil framför den, men detta var omöjligt att säga, ty jag såg ingenting bakom eller långt framför mig, annat än rök, som likt en tät dimma långsamt hvirflade fram och tillbaka bland träden. Bakom oss var det ännu tätare och synkretsen begränsades at en olycksbådandn, smutsgrå, ogenomtränglig rök. Vi voro icke på sex fots afstånd från min man, då min mor slet sig ifrån honom och med ett anskri rusade i väg inåt skogen. Jag förstod då, att hvad iag befarat hade inträffat: förskräckelsen och faran hade framkallat hennes gamla sinnessjukdom. Hon var vansinnig. Min man rusade efter henne och i ögonblickets förskräckelse glömde jag allt annat, följda henne och lemnade den stackars lilla Louis efter. Jag måste ha varit utom mig, för att kunna handla så, men framåt rusade jag och märkte snart, att min mor var förslagen nog att söka undkomma genom att påskynda sina steg, ty jag såg hennes klädning skymta fram mellan buskarne då hon i sned riktniog sprang ifrån mig. Jag skyndade efter henne och efter omkring fem minuters förlopp, fann jag till min fasa, att jap icke endast förlorat heune, utan också Louis och hans son ur sigte. I förtviflan sprang jag fram och tillbaka, skrikande och ropande! Louis! Louis! Fader! Men detta sista ord återgaf mig ett ögonblicks lugn, och I jag kände, att jag icke var ensam — icke belt och hället hjelplös i de brinnande skogarnoe, I tv min aflidna fadara anda var när mig nach