odets vagar. I hela lägret rådde den lifligaste rörolso. Sqvadroner och bataljoner uppställdo sig i slagordning. Man visste att konungea af Sverige och fältmarskalken Wallenstein redan den följande morgonen ämnade pröfva sina krafter i ett afgörande fältslag. :Officerarne gingo fram och åter, utdelande befallningar, kanoner forslades hit och dit med mycket buller, de gamla veteranerna undersökte sina vapen. Armand Louis begaf sig till konungen, som mottog honom med öppna armar. — Jag medför hvad som ännu återstår af la Guerches dragoner, sade Armand Louis, efter att med få ord hafva underrättat Gustaf Adolf om hvad som passerat sedan de sist sågo hvarandra. — Så mycket bättre, svarade konungen; vi kunna ej ha för mycket af sådana tappra soldater. — Tror ni, sire, att Wallenstein är farligare än grefve Tilly? För min del hyser jag den öfvertygelsen att Lätzen likaväl som Leipzig skall gifva namn åt en ny seger, vunnen af ers majestät. — Gud gifve det! Gustaf Adolf framtog derefter en karta och visade för herr de la Guerche hvilken ställ