Dagens Nyheter – 4 december 1871, sida 1

RNE SN RR ——— ALL ALL ska prinsarne. För alla armfber fing, nä; det kommer till kritan, blott en fana: de är kassakistan hvarifrån aflöningen utgår Lika litet som man i slaget kan årifva en armå till seger genom att ställa gensdarmer bakom lederna, lika omöjligt är att genom en eller annan politisk afrättning skrämma den till trohet vid stora politiska kriser. Rossel har blifvit en martyr inför samtiden, och framtiden torde säga att hans största fel var att han dukade under. I hans blod gror ett säde af hämnd; till platsen der han föll skola en dag tusenden vallfärda; hans skugga skall blifva anföraren i nya strider; och hvarken hans domare eller monarkien skola skörda välsignelse af en gerning hvilken, så sent verkställd, ser snarare ut som hämnd på den stora karakteren än som straf öfver den fanflyktande soldaten. Det är mera skäl att utropa Ve Victoribus! än Vä Victis! Vi meddela efter samma tidningar åtskilliga upplysningar om hvad som föregick Kossels afrättning, äfvensom beskrifning öfver exckutionen af såväl denne som Ferrå (ledamot af styrande ceatralkomiten i Paris) och en sergeant Bourgeois; hvilken sistnämnde hade öfvergifvit sitt regemente, när det marscherade ur Paris till Versailles, och sedan tagit tjenst bland kommunardtrupperna. Hr Jules Amigue berättar ila Constitution om misslyckandet af de sista försöken att vinna benådning åt Rossel: En gubbe... en krigare... en fader kom och kastade sig i min famn för att gråta ut — Man tänker taga lifvet af min son! klagade han. Jag trodde icke på det... Man tänker taga litvet af min son! upprepade han. Han omtalade att hans dotter, Louis Rossels äld sta syster, i dag söndag på morgonen hade besökt en af benådningskommissionens medlemmar; att han försökt komma undan genom att skynda sig in i ett annat rum; och att den unga flickan hade ropat efter honom: För Guds skull! ämnar ni verka igen döda min broder! Gubben hade flytt, sva rande: det är inte jag ! det är inte jag! Denne, åtminstione, hörde icke till de oblidkeliga. När Rossel don tldre såg hurlångt det var kommet, vände han sig ännu en gång till hr Thiers med denna hoppets halsstarrighet hvilken man alltid ser hos dem som äro på väg att förlora någon af sina käraste Hr Thiers svarade att han icke egdo att bestämma i detta mål och ej förmådde nägonting. Vacklande, tillintetgjord, återvände Rossel den äldre till Paris och kom till mig, som han häller af derför att jag håller af hans son. Derefter begaf hån st anyo till Versailles för att sörja tillsammans med sin maka som i morgon ej mer har någon son, med sina döttrar som ej mer skola hafva någon broder. Le Gaulois innehåller följande detaljer, daterade måndags afton (dagen före arkebuseringen) : Klockan är 11 på aftonen; man kan nästan säga att det icke mer är timmar utan sekunder som ut. öra tidmåttet för Rossels och Ferrås tillvaro. Om de icke veta, så ana de det Benådningskommissionen, som icke gifvit nåd, har redan på söndags. eftermiddag kl. farit ifrån Versailles med hr Martel i spetsen; hon begaf sig ända bort till Normandie. Rossels fader hade hos kommissionens ordförande, bemälte hr Marcel, aflagt ett besök som de förärliga omständigaeterna gjorde lika gripande för dem båda. KRossals familj, så djupt olyckig, har uttömt alla utvägar och alla medel; öfverlit bar den framkallat den varmaste sympati, men yvärr har ingen förmått åstadkomma något mera. Hos Rossel sjelf ha modet och fastheten ej ett ;gonblick svigtat. För en vecka fedan ref han sjelf pp vägen till jomkning. Han skref till hr Thiers tt bref; kärnan af dess innehåll var: Jag har erarit att man är betänkt få utvägar att spara mitt if. Jag kan icke vara likgiltig för denna afsigt; ag tackar kommissionen och presidenten derför, nen med orygglig fasthet håller jag vid att man cke skänker mig lifvet för priset af min heder Can man icke bevilja mig befrielse från militärisk legradering på samma gång som man efterskäner dödsstraftfet. så tag mitt lif, jag vill icke ha let. Jag säger ifrån: jas sku le aldrig förlåta an — hun AAt rans