Dagens Nyheter – 4 december 1871, sida 1

mig verkställa en degradering som Jag Icke vill underkasta mig. Jag hoppas att min rättframhet ieke kan såra presidenten; i sådana angelägenheter tror jag att man bör förstå hvarandra. — Hvad var efter ett sådant bref väl att vänta för undseende ! Louis Nathanael Rossel är öevenol till börden, men händelsevis född i Bretagne. Hans fader, militär, är fransman, men hans moder skotska, af clanen Campbell Han har två systrar. Den äldsta är 20 år och förvånande lik honom; han kallade henne alltid sin Bebe och vi veta ej annat än detta smeknamn; den yngre systern, blott 12 år gammal, heter Sara ; Så snart han kom i fängelset, lät han tillkalla pastor Passa, jomväl ceyenol. Ingen är mera ec nad att trösta lidande. Det var han som fästade Rossels uppmärksamhet på nödvändigheten att arbeta och studera. När Rossel visade honom hvad han skrifvit om krigskonsten. var det också pastor Passa som rådde honom att förvara och låta utgifva det. t den vördnadsvärda deltagaren i hans sista öden öfverlemnade han i lördags ett oxemplar af sin broschyr : Om försvaret af Metz och den sista striden, med följande tillegnan: Till Th Passa, prest i den reformerta kyrkan, till ett tecken af tacksamhet och vinaskap L. Rossels. Te unde hade han avfört Job 4 kap. 3 vers: Si, du hbafver undervisat många och styrkt trötta händerta Först i fredags fick Rossel se sin familj annorlanda än genom gallret i allmänna mottagningsrummet. Till nämnde dag hade pastor Passa utverkat tillåtelse för honom att i ett enskilt rum inom fängelset få säga de sina det sista smärt samma fa väl. Hr Passa och fängelsedirektören voro tillstädes. Det var en stor och rörande scen. Fadren återhöll sin egen otålighet och förde först modren och systrarne fram till sonen. -Han räckte dem händerna : tag dem, tag dem...ack, jag har ej mer än två! men för att qväfva tårarne måste han luta hufvudet ned i händerna, och bröstet häfde sig våldsamt. Jag älskar dem sä högt, sade han, sedan de lemnat honom till pastor Passa, som gick sist ut Stackars föräldrar! Stackars Sara! Och med tårarne strömmande betäckte han sitt ansigte med händerna. . När fadren skulle lemna sin son gaf han honom sin välsignelse: -— Gud bevare dig och beskydde dig! — dJa, wuin fader, svarade Rossel, Gud varo med oss, med er! — Vi komma igen i morgon! — Ack... i morgon!... genmälte han med allvar och rörelse, TN