Dagens Nyheter – 23 november 1871, sida 2

-minnesfesten öfver Knut Bonde hade tal. påmint sig det gifna löftet, och som han sjelf numera blifvit ordförande i slöjdskolans styrelse, fann han skäligt att uti ifrågavarande afseende söka upplysa de unga arbetare och arbeterskor, som vid denna skola sökte bildning. Den tid är nu förbi, sade talaren, då arbetaren hade nog af att frukta Gud och ära konungen. I följd af den oupphörligt framåtskridande samhällsutvecklingen måsto äfven hans synkrets vidgas och hans kunskaper ökas. Arbetet börjar numera få den höga plats, som naturligt och med rätta tillkommer detsamma, sig tillerkänd, och härigenom höjes äfven arbetaren samt tvingas att sträcka sina jakttagelser inom områden af samhällslifvet, som hittills varit för honom okända. Men då han först kastar sin blick inom dessa områden, der han är alldeles främmande, ir det mycket som måste förefalla honom underligt, stötande. När han ser den ene njuta af ett öfverflöd, som illa användes, och den andra lida en nöd, som icke är sjelfförvållad, undrar han, om icke här en orättvisa eger rum. Och det är naturligb att han måste så göra, ty det fordras en ganska lång och trägen iakttagelse för att förstå naturen af de lagar, som bestämma dessa förhållanden. Han bör derför upplysas om dessa lagar; och det är ur statens synpunkt af allra största vigt att en sådan upplysning blir honom bibragt, att han får en rätt insigt i hithörande ämnen, emedan den samhällsbevarande makten ligger företrädesvis i den arbetande klassens händer; ty om så olyckligt skulle ske, att nya samhällsupplösande id6er träffade denna massa okuunig, så hade man att befara förförliga omstörtningar och en återgång till forutidens kaotiska tillstånd. Tal. varnade enhvar för att tro att den politiska ekonomien eller hvilken annan vetenskap som helst kunde göra anspråk på att lemna ett recept för botandet afalla samhällets skröpligheter; men derför vore ej den tid förspilld, som cegnaades åt vetenskapen. Nationalekonomien kan icke siga: så och så skola vi afskaffa fattigdomen; så och så skola vi bereda allmänt välstånd, men man lär deraf huru ett samhälle icke bör vara inrättadt; denna vetenskap är intet areanum, som häfver allt ondt, utan den anvisar oss hvilka vägar vi icke skola gå, då vi syfta att komma fill lyckan, likasom helsoläran ger oss en vink om hvilken väg vi böra beträda, för att undvika att bli sjuka. Talaren öfvergick härefter till en redogörelse för nationalekonomiens natur, antydande dess betydelse såsom yetenskap. Främst derinom står arbetet, denna sedliga krycka, med hvilkens tillhjelp menniskorna fått en möjlighet att kunona gå genom lifvet. Men med arbetet, som är allas pligt och en nödvändighet för alla, är förenad en omständighet, som blott genom särskild iakttagelso kan bemärkas, men genom hvilken arbetets betydelse först kan tillfullo uppskattas, den nemligen, att allt nyttigt på jorden är frambringadt genom arbete eller en produkt af de krafter, som blifvit oss beskärda, och af den vilja, som blifvit nedlagd i vår själ. Det är visgerligen sannt att naturkrafterna arbeta för oss, vi ha luft och ljus, som vi utan någon särskild ansträngning kunna göra oss till godo; men åtskilliga af dessa krafter, t. ex. elektriciteten, ka dock först gerom menskligt arbete kommit i menniskans tjenst. Derförutan är allt en produkt af menskligt arbete ; allt, som menniskans hand eller tanke vidrör, helgar hon och förlänar ett majestät, som fortsätter skapelseverket. För att förtydliga arbetets vigt, anförde talaren några exempel. När man köper en tunna spanmål, reflekterar man icke öfver hvilken oerhörd mängd arbete den fyllda säcken representerar eller huru många krafter medverkat till den enkla handlingen af j detta köp. Först har man mellanhanden, som fört varan. från producenten till köparen, men bakom honom stå skördemannen, säningsmannen, rTedskapsfabrikanten, . som