Dagens Nyheter – 13 november 1871, sida 1

hvarför han också åter tog till orda, innan konungen hann yttra sig, och sade i en ton af häftig smärta: — Men om ni vill att jag utan omsvep skall bekänna allt, gire, nåväl, så hör då allt! De stormar, som rasat i detta af kärleken sargade bröst, ha varit förfärliga... ja, jag har verkligen tänkt på att hämnas. — Ni? — Ja, jag. Tusen ohyggliga planer ha korsat min bjerna. Jag visste icke, hvaråt jag skulle egna återstoden af min usla tillvaro. Jag såg i er den enda orsaken till alla mina lidanden. Det tycktes mig, som skullv jag ej kunna erfara någon större glädje än den att se er döende och öfvergifven af alla. Jag ville störta er i olycka för att vinna en lindring i min egen sorg. Ack! om jag tillstår alla dessa förfärliga drömmar, kommer det sig deraf att uppvaknandet redan skingrat dem. Jag har saknat styrka, och så ofta jag velat i någon mån förverkliga mina hemska fantasier, har jag mot min vilja ihågkommit det förflutna, och mitt fega hjerta har darrat. Förvåning, vrede, medlidande afmålade sig i konungens blick. Frans Albrecht, som observerade honom, alltunder det han gaf sig min af att vara fördjupad i sina dystra minnen, fortfor efter ett ögonblicks tystnad: — Jag har felat ännu mera. Jag har uppsökt era oförgonligaste fiender; jag har ofta meddelat mig med grefve Pappenheim och