Dagens Nyheter – 13 november 1871, sida 1

dem blifvit utlagda, och huru de, i stället för att pröfva saken, funnit det vida beqvämare att blindt följa byråkratiens anvisningar och ledning. De ha sålunda kommit in i den öfvertygelsen ati hela den strid, som nu en längre tid förts vid riksdagen mellan å ena sidan landtmannapartiet i båda kamrarne och byråkratien, representerad af regeringen och dess anhängare, å andra sidan, endast varit en strid mellan en egennyttig och påstridig rustoch rotehållareklass och de sanna fosterlandsvännerna.4 Det synes ej ha fallit dem in att undersöka, huruvida ej på botten af denna strid legat något helt annat, huruvida icke de för hela landet vigtiga faktorerna: billig statsförvaltning, fredens bibehållande och ett demokratiskt skatteväsende, utgjort sjelfva kärnan af striden, fastän frågan om indelningsverket för tillfället varit det synliga tvisteämnet. Det har, säga vi, icke fallit dem in att undersöka, huruvida icke dessa samma bönder, hvilka byråkratien i alla sina skiftningar haft all möda ospard att förkättra, äro i hög grad stämda för en billig statsförvaltning, en fredlig utveckling af våra förhållanden och för ett beskattningssystem, som trycker lika på alla och ej indelar4 somliga till ett oh andra till ett annat. En sådan undersökning skulle till deras förvåning visat dem, att det just är denna nu så stortaliga byråkrati, som hufvudsakligen har sin näring af detta indelningsverk i alla dess former — ty med indelningsverk menas ej endast det militära utan äfven det civila indelningsverket — och att det just är indelningsverket, som möjliggör denna stora mängd sinekurer, af hvilken vår byråkrati skapat sin behagliga tillvaro och njutit af sitt sorgfria väsen, och som omöjliggör en billig statsförvaltning. De skulle, med ett ord, derigenom troligen till sin obeskrifliga öfverraskning hafva upptäckt — om de i stället för att uppträda som byråkratiens osjelfständiga vapendragare och underdåniga ja-herrar, något närmare tagit kännedom om tendenserna hos det parti, hvilket de hittills ansett som sin naturliga motståndare — att landtmännen i grunden hafva precis samma intressen som de sjelfva, och att sålunda indelningsverkets aflösning på billiga vilkor i sjelfva verket är aflika stor vigt för den industriela delen af städernas hafalkning, som för egarne af den indelta Med lj ivvitere Ck i g . pel rustoch rotehållarefråga, utan fast mer är en fana, omkring hvilken alla de kunna gruppera sig, som önska ett slut på vårt invecklade skatteväsende och deraf följande dyra statsförvaltning med hela dess armå af onödiga embetsmän, hvilka kunna sägas vara tillskapade den ena för den andra. Men å andra sidan är det ej något förvånande deri, att vår byråkrati, som zu i tvenne sekler vant sig vid att i all sköns ro skära breda remmar ur indelningsverket, reser sig som ena man för att kämpa mot andra kammarens radikala åtgärder. Man må ej förundra sig deröfver, att hela denna här af landshöfdingar, biskopar, regementschefer m. fl., hvilka i århundraden vant sig vid att mot ringa göromål och mot hör he