Dagens Nyheter – 11 november 1871, sida 2

vär och i samma ögonblick dånar saluten från citadellets vallar. Kejsaren, en man af femtio års ålder, mottager sin höga gäst på nedersta trappsteget, bjud2ar prinsen armen och går uppför trappan till audiensrummet. Sedan alla de närvarande tagit plats till höger och venster på två rader stolar, bjuda kejserliga pager te. HEfter en fjerdedels timme uppstiger kejsaren och alla begifva sig till fotå öfver flera gårdar till den på Alun-Alun uppförda kejserliga läktaren. Framför denna läktaro står en fyrkant af pikbärare. Ilvar sida af fyrkanten mäter omkring femhundra steg i längd. På tre sidor stå pikbärarne, intill hvarandra, alla med lansar i handen, tillsammans öfver 6.000 man, Midt i fyrkanten ser man tem burar, uppstälda i rad med tio fots mellanrum. Hvarje bur innehåller en kungstiger. Burarne äro mycket låga och smula, så att tigern hvarken kan stå eller vända sig. I burens ena ända är en falllörr, den andra ändan är inflätad med halm. Utom dessa fem burar synas inom fyrkanten två andra mystiska föremål: stora korgar, liknande bikupor. Kejsaren visar sig med sina gäster på läktaren. En högtidlig tystnad inträder. Midtför oss, längs hela fronten, synes en lucka i pikbärarnes led. Denna lucka intages af do yngre prinsarne och adelns söner. Deras uppgift är att ansvara för sin herrskares och hans gästers sikerhet. I två rader sitta dessa, ridderskapets blomma, vid kejsarens fötter, med sina långa, dyrbara, ofta med ädelstenar prydda lansar bredvid sig. HEtiket ten ålägger denna corps dett ett fullkomligt passivt förhållande. De stiga icke upp från sina mattor förrän någon direkt fara hotar. Men då får ingen af dem tveka en minut att väga och offra sitt lir. För öfrigt är faran icke synnerligt stor. Annu har aldrig någon tiger vägat bryta genom linierna på detta ställe. År alit i ordning till striden? ljuder kejsarens röst. Inggih, sigulum! (Ja, höghet). Låt då börja! Alla gamellanerna ljuda, och som af ett elektriskt slag rycker det till i pikbärarnes skara. De sluta sina led och rycka närmare tillsammans, fötterna söka säkrare fäste. lin och hvar tyckes gripen af cen viss osäker känsla af bäifvan. Och det är icke utan orsak! Nästa ögonblick medför kanske en blodig död för den ene eller andre. Fienden är fruktansvärd och leken är farlig! På en gifven vink sänka sig spjutspetsarne. På en ny vink träda två män fram ur ledet. Deras drägt visar att de äro hoffunktionärer. Armarne och hela den öfra delen af kroppen äro blottade, håret är långt och böljar kring axlarne, hufvudet är prydt med kulu, den till hofdrägten hörande, lilla hvita mössan, och vid sidan bära de en kort koif. Långsamt, försigtigt, steg för steg, i rytmisk rörelse efter gamellanens takt, höjande än högra än venstra foten, närma de sig den främsta buren och aflägga, i det de sätta sig ned vid sidan om den, sin komplimang för den kejserliga herrskaren. De resa sig äter upp; den ene bestiger buren, drager knifven, fattar i den tunga falldörren, lyfter den långsamt och låter den äter falla ned. Den andre af de båda minnen slår eld, och en hvirflande rökpelare i burens andra ända utvisar att halmen står i lågor. För tredje gången böjer mannen sig fram öfver buren och drager upp falldörren, Deras uppgift är löst. Lugnt återvända båda till sina. platser till höger och venster om buren, afvaktande kejsarens vink, innan de aflägsna sig. Iugen muskel rycker, intet spår af iore eller yttre rörelse förmärkes hos dem, Liksom två öfvermenskliga väscuden sitta de der; bakom dem höjer sig rökpelar2n, dörren till buren står öppen. Man vägar kvappt andas. Tel och med på de mest stoiska javaneser klappar hjertat hastigare. Intet ljud höres; man skulle kunna höra ett löf falla! Kejsaren vinkar. Med längsamma steg, såsom de konurit, utan att ens se sig tillbaka, återvända de djerfva ganudeks till den skyddande fyrkanten. Endast de sista stegens ökade längd förräder, att menskliga känslor äfven bo hos dem! Emellertid står halmen i ljus låga, och förskräckt af elden, störtar tigern fram. Der står han fri, skogens stolta furste. Ännn står han bredvid den brinnande buren. Med lågande blickar öfverskådar han sin belägenhet; hans motståndare äro ju endast menniskor, han känner ingen fruktan, ingen fara. Han piskar siva sidor med svansen, ögat sprutar eld och med högt upplyftadt hufvud rusar han i vilda språng fram mot fyrkanten. Ingenustädes ser han näfan ÄHnnnine han vändar hackat am nanh ctär.