Dagens Nyheter – 11 november 1871, sida 2

on UNS — Adjö då, mina herrar! Om Gud, såsom jag hoppas, låter oss mötas på slagfältet, skola ni få eo att jag ingenting glömmer. Grefvo Papponheim gjorde en åtbörd med hånden — det var hans afskedshelsning — och i nästa ögonblick voro han och hans kyrassierer försvunna i ett moln af damm. — En märkvärdig karl! sade Renaud. -— Va, i sanning en högst besynnerlig man, svarade Armand Louis; hos honom finns verkligen en sällsam blandning af alla goda och dåliga egenskaper. Somliga äro honom medfödda, andra måste tillskrifvyas det krigarlif han oafbrutet fört alltifrån sin första ungdom. Han bär inom sig fröet till de bästa och vackraste dygder, en varm känsla för hedern, kärlek till sitt fosterland och sin religion, en orubblig trohet mot sin fana och sin kejsare samt ett okufligt mod, men allt detta är likasom förgiftadt och besmittadt af en gränslös äregirighet, ett förfärligt högmod och en kallblodig grymhet. För någon tid sedan ryckte han in i en brinnande stad och lät sin egen och sina kyrassierers hästar trampa på flera tusen tyskars sårade eller döda kroppar; hvad rörde det honom? Det var ju blott rebeller och protestanter... Samma dag då detta skeddo, uppträdde han med fara för sitt If som tvänne unga flickors försvarare mot en hel armå, berusad af blod och vin. Ena dagen oftersträfvar han en ädelboren jungfrus