Dagens Nyheter – 11 november 1871, sida 2

Lä En tigerföälktning. (Skildrad afR, de OC.) För åtskilliga år sedan befann jag mig i Surakarta, kejsarriket Solos hufvudstad, verldens ära och stolthet, såsom javanceserna kalla den på sitt blomsteroch sinnrika språk, då jag tidigt en morgon väcktes af en munter musik på gatan. Jag steg genast upp och skyndade ut. Hela staden bar en festlig prägel. Talrika gamellaner, javanesernas omtyckta nationalinstrument, ljödo öfverallt och helsade med sin rena, fulla metallklang den gryende dagen. Andlösa löf-festoner, fästade vid målade lansskaft, infattade hufvudgatorna; prydliga äreportar at smärta bamburör och dekorerade med gröna plamblad och röda daluwang-grenar prydde ingången till residensets yttre gård, och de en haie uppställda pikbärares små fanor fladdrade i tusental för vinden. Hvimlet på gatan blef allt lifligare. Alla män och qvinnor voro högtidsklädda, allas tankar koncentrerade sig på en punkt, och från allas munnar Jjöd ordet: Rampok! Rampok! (tigerfäktning). Detta är äfven ett furstligt nöje, ett skådespel, som man endast får se vid de furstliga hofven i Solo eller Djokjo och det mest intressanta af javanesernas natio salnöjen. Vi följa med strömmen och komma snart till en bred, i modern stil uppförd port. Framför oss ligger en vidsträckt plats, Alun-Alun kallad, på alla fyra sidorna infattad af höga, hundraåriga daringins. Till höger ligger en moskå och under dess portik ljuder i dag den kejserliga gamellanen, hvars falla, klockrena ton gör ett öfverväldigande, gripande intryck. I nattens tystnad bär luftvågens dallring vid hvarje slag på den 4 fot stora gong skifvan ljudet vida omkring; detta instrument begag nas naturligtvis endast vid högtidliga tillfällen. Midtemot oss intager en hög hvit mur hela den ena sidan af Aiun-Alun. Bakom den ligger kejsarens residens. Till venster om palatsct ser man en annan byggnad, den kejserliga tigerbetviogaren, egentligen en kolossal, omkring tjogufem alnar hög och lika bred bur. Väggar och tak bestå af starka palissader af teakträ. Två öppningar, försedda med starka falldörrar, lemna djuren inoch utgång I detta trånga rum bo alltid: sex till åtta kungstigrar tillsammans, ehuru icke alltid i önskvärd endrägt. Den starkastes rätt gör sig, om någonstides, gällande i denna idylliska tigerrepublik. Dess föda är hvarken riklig eller omvexlande. Hundar, hundar, alltid hundar, både sönoch söcknedagar. En hoffunktionär med en mantri3 titel och solskärm har tillsyn öfver denna bur och hvem som helst får tillträde till denna plats; men i dag erbjuder Alun.Alun ett högst iotrossant skådespel. Hela den vidsträckta platsen är uppfylld med folk, och alla jubla — män, qvinnor och barn. Till höger, i närheten af ingången äro flera läktare uppförda, och bredvid dem ser man en hel rad af gamellaner. MHvarje orkester spelar för sig, obekymrad om de öfriga och utan uppehåll, och deremellan dåna den kejserliga gamellanens fulla, djupa toner, med sina gongslag, som likna en aflägsen åska. Omkring emtiotusen menniskor voro samlade här, men inga oordningar förmärktes, ehuru man icke såg spär af polis eller militär. Uret slog den tionde timmen. En af fyra hästar dragen hofvagn, eskorterad af ett detachement kejserlig lifvakt, visade. sig. Vördnadsfullt viker folkmassan åt sidan; det är krouprinsen, som på sin kejserliga broders vägnar begifver sig till holländska gesandtskapshotellet föratt meddela att allt är i ordning för mottagandet af prins Hearik, hvilken för några dagar sedan anländt hit. I residenset ha emellertid de holländska embetsmännen och ett stort antal officerare samlat sig. Residentens öppna galavagn, förspänd med sex hästar, kör fram, och prinsen af Nederländerna samt residenten stiga upp i don. Vakten skyldrar ge