Dagens Nyheter – 11 november 1871, sida 2

tar bort till andra sidan; med ett fruktansvärdt rytande ilar han längsåt spjutgatan. Det djerfva språnget vågas, det måste vågas, högt iluften sväfvar den stora kroppen. Genomborrsad af otaliga spjut, sjunker han tillhopa, blolet forsar ur en mängd sår. I nästa ögonblick höjer han sig till ett nytt språng, men hans kraft är redan bruten och språnget är för lågt. Dödligt träffad af det första ledets spjut, tumlar han tillbaka och utandas sin sista suck, Snart brinner den andra buren, men det oaktadt är allt tyst i den. Slutligen ser man något röra sig. Men, vid Allah, hvad är det? Det, som långsamt kryper fram, är det en tiger? Omöjligt! Hvar är den präktiga gula pelsen med de mörka, glänsande strimmorna? Som en åsna ligger han der bredvid buren, grå och svart, likgiltig för den återvunna frihetens njutning. Han är nästan qväfd af röken och ligger sig lugnt ned. Då fär plötsligt den ena mystiska bikupan lif, den närmar sig, och omildt berörd af några lansstyng, springer tigern upp, men tumlar tillbaka och rusar under allmänt hånskratt in på de fällda lansarne. Lederna öppnas och slutas; för tredje gången blossar elden och en ståtlig kungstiger rusar rytande ut. Fångad för ett par dagar sedan, oförsvagad af fängelsets magra hundkost, står han der i sin fulla kraft och vildhet. Hastigt ila de i bikupan varande minnen, i skydd af sin trojanska häst, de hotade gandeks till bjelp. I samma ögonblick kastar tigern sig rytande öfver detta framrusande föremål, men det starka flätverket motstår hans raseri, den sega bambun trotsar haus tänder. En hemsk känsla bemäktigar sig åskådarnoe. Detta är tigern, ödemarkens herre, i hela sin ursprungliga vildhet. I detta ögonblick sitter kejsaren som en marmorbild. TIatet ord kommer öfver hans läppar, ingen muskel rör sig. En lätt rörelse vid foten af läktaren utvisar att adelsgardet står i begrepp att fatta sina lansar. Då springer tigern hastigt som blixten ned från korgen. Han står midti fyrkanten, med ögonen blixtrande som eldkol. I tre språng kastar han sig mot fyrkanten. Tio lansar genomborra hans kropp, tio andra ligga i splittror på marken. Tumlande sjunker djuret till: baka, reser sig åter, störtar i vild fart fram till ett förnyadt anfall och dör Som en hjelte, genomborradt af hundra lansar, Ännu återstodo den fjerde oeh temte tigern. men efter en så stark nervretning var intresset försvagadt. Man såg nästan med likgiltighet den sista tigern förblöda.