Dagens Nyheter – 6 november 1871, sida 1

AF gofier; han hade sett Renaud i striden och velat uppsöka honom, men af sitt eget folk blifvit tvungen att retirera. Och nu skulle han lemna den rika arftagerskan, hvilkens hand man killbjöd honom, åt denne lycklige motståndare? — Nej, aldrig! utropade grefve Pappenheim. Han har besegrat mig, nu är det min tur att segra. Sedan denna föresats hunnit rotfästa sig hos honom, gjorde han allt för att behaga fröken de Pardaillan. Tack vare det högtidliga löfte, han gifvit herr de la Guerche, blef han i början mycket vänligt bemött af de två unga flickorna. Fröken de Souvigny med sin starka hederskänsla föraktade hvarje tanko på förräderi, och det uppförande, grefven iakttog mot henne, lugnade henne dessutom fullkomligt. Hennes förvåning blef derför så mycket större, när Diana en dag meddelade henne något som förefallit mellan henne och deras räddare. — Jag vet icke hvilketdera är värre . .. Johan v. Werths råhet och högmod eller grefve Pappenheims list och artigheter, sade fröken de Pardaillan. — Förklara dig! utbrast Adrienne. — Han kom till mig för en stund sedan; jag räckte honom handen, han fattade den och kastade sig på knä för mig. Han förklarade derpå, att han älskade mig, att intet skulle hindra honom från att älska mig och attintet