Dagens Nyheter – 6 november 1871, sida 1

ver ännu hos dem qvar, men har fäått-en ny eller något förändrad riktning. Ty då för dem ännu i denna dag skattejord för det mesta betyder detsamma som bonde-jord och frälsejord detsamma som herrejord, så lefver ännu för deras föreställning en skilnad i rättigheter, en brist i jemlikhet qvar uti dessa skatteförhållanden, hvilkas upphäfvande således efter deras sätt att se mäste vara ett nödvändigt vilkor för den allmänna medborgerlighetens förverkligande. Nu har känslan af makt kommit till, och en bättre slagruta finnes ju icke för upptäckandet af lidna oförrätter och befintliga orättvisor. Med ett ord, det är ingenting unnat än det gamla bondeståndet, som i detta ögonblick kommit igen, fullt så starkt som någonsin förr i känslan af gemensamma intressen, men starkare än någonsin i känslan af makt, och derför också djerft såsom aldrig förut i sina anspråk och yrkanden. Vi hafva således ännu ett utvecklingsstadium att genomgå, ionan denna återstod af vårt gamla samhällsskick kan ur det nya statslifvet elimineras. I fortsättningen af sin artikel ställer sig förf. jemväl på deras sida, som anse rustoch rotehållarne icke hafva rätt att på kontraktsgrund blifva fria från indelningsbördan när de antaga värnepligslagen ; men stotsklokheter dikterar följande yttrande, hvarmed hau afslutar sin för både privilegierade och förtryckte läsvärda uppsats: Af sådana utbrott (som förutsättningen att Sveriges folk kunde blifva likgiltigt för sin nationela sjelfständighet)) kan man taga sig anledning till klagan deröfver, att vårt folks lifskraft är utsinad, till sorgliga aningar och profetior om de öden, hvilka vänta enhvar, som dagtingar med sin pligt. Men en slutsats, som ligger mycket närmare till hands, är den, att de orsaker, som kunnat vålla denna söndring i tänkesätt, måste vara cen fara, hvilken till hvad pris som helst bör rödjas ur vä gen. Tanken på döden är den djerfvaste af alla; mindre djerf, men mera full af tillförsigt och hopp, är tanken på en omskapelss af den organism, som lider. Ingen uppoffring är för stor för detta mål, och icke ens bör man derifrån afhållas af oviljan mot att gifva efter för enskilda intressen. Det är fullt ut lika mycket statens och hela folkets intresse att denna splittring häfves, som beror icke på enskildes tillfälliga tycken, utan på uråldriga motsatser inom vårt samhälle, hvilka nu med nytt lif träda i dagen. I sannving det är icke den personliga egenuyttans små smutsiga rännilar, som här prassla oss till mötes, och som vi kunde tippa med en liten sten i deras källåder; det är ett mäktigt strömdrag, som har sin källa i de höga fjällens sckelgamla snömassor. Vi visste ju hvad vi gjorde, när vi för detsamma öppnade de dammar, hvilka vi aldrig kunna eller vilja sätta tillbaka, och nu låter dot sig icke betviugas eller lugnas utan genom den konst, som förmår att vidga strömbädden. Hvar äro väl de klippblock, vi kunna kasta i dess väg, som icke skulle öfverspolas, undergräfvas, eller rullas som kisel stenar, och huru skulle man i alla händelser genom dämning kunna vinna något annat än att sjunka ned i ett osundt kärr med stillastående vatten ? 2) Innan man fordrar af massan utaf svenska folket att den skall sätta något värde på nationel sjelfständighete borde man ha satt den i stånd att göra sig något begrepp om hvad nationalitet vill säga. Under det att ungdomen vid akadomierna läst ganfla tiders och andra länders historia, måtte den ha glömt — såvida den någonsin in: hemtat det — att folket knappt känner någonting atom sin sockens gräns eller fars och mors beriät:olser om egna och grannarnes lefnadsöden. Få lerneslandets geograli är för det mindre bekant än Palestinas och de judiska patriarkerna äro af det mera kända än Sveriges storheter, Sveriges öden.