Dagens Nyheter – 3 november 1871, sida 2

De lemna fäådernestranden för att söka yckan ute, många för att gräfva guld. De arme! . Liksom om lyckan funnes utom deras eget ore, liksom om guldet vore en lycka! : II. Afsked till fastlandet. Man erfar en ganska egen känsla, då mar står i begrepp att taga afsked af fastlandet, med ena foten i båten och den andra på land, med föresat3 att resa, med hjertat fästadt vid svranden, med känslan af att icke kunna slita sig lös. Och då sedan ankaret lättas och fartyget brusar ut från hamnen med ångan uppe och för fulla segel, antager denna känsla karakter af längtan efter allt det man hade kärt i det fjärran hemmet; blicken hakar sig krampaktigt fast vid det försvinnande landet, som småningom inhöljer sig i dimma, för att likt en hägring plötsligt sjunka ned i hafvet. Ännu en blick — tanken helsar och sänder ett sista farväl — då vänder man sig om, ögat riktas framåt och blicken möter det väldiga vattnet, det ofantliga verldshafvet. Der ligger det så leende, så vänligt, medan solen skiner, vinden krusar dess yta och himmelen gifver det en blå färgton. Det väldiga fartyget skrider lugnt framåt och pekar med sitt bogspröt åt den aflägsna vestern, med sina master upp emot höjden. Sjöfåglar kretsa rundt omkring det, vilda svanor draga mot Norden och delfiner tumla sig i dess kölvatten. Hvad hafvet dock är herrligt! Liksom en fager 1vinna drager det våra sinnen till sig och leker med vår fantasi. Det pryder sig med säf i håret, med tusentals gnistrande, kristallklara diamanter och perlor, under det att uttrycket i dess blå ögon är så trofast. Men detliknar också en nyckfull qvinna, en hafsfru, en sir6n, då säfkransen 80os upp, ögat blir mörkt och hotande, diamanterna och perlorna kastas åt alla sidor, vreden upptornar sig i höga vågor, hafsfrun blir en furie. Hvar i hela vida verlden lefver man mer på hoppet än just ute på hafvet? Här är allt hopp. Detta ord kan man läsa i allas ansigten, ända från kaptenen och den resande, ned till matrosen, som lutar sig mot fartygets ankare. Hopp om en lycklig resa, om att åter få se land, om att åter få sätta foten på fast mark. Dagen lider till sitt elut.. Solen sjanker och släckes af det oändliga hafvet. Skymningen inträder, lyktorna tändas och menniskorna söka småningom hvila i sina trånga kojer. Men der står rorgängaren med blicken spänd. ut öfver den väldiga vattenytan; han pekar med handen mot den punkt, der en gång, efter veckors förlopp, det nya, obekanta landet skall dyka upp ur hafvet; han ser upp till himmelens stjernor, hvilka tändås den ena efter den andra, så på sin säkra fyr, den lilla lysande kompassen. Plötsligt låter han höra ett skallande Ohoj!, nattvakten går förbi, allt klart, allt väl ombord. Natten är fullkomligt lugn, verldshafvet ligger försänkt i djup slummer. Hör! En röst uppifrån mastkorgen gnolar en irländsk folkvisa, hvars vemodiga melodi försätter tanken i en:stämning mellan grubbel och eftertanke, och den der egendomliga känslan återvänder då, än starkare, än svagare, bilder aflösa bilder, först klarare, sedan mera töckniga och dunkla. En slöja utbredes öfver våra ögon, och själen, sakta vaggad af vattnets sqvalpande, föres småningom in i fantasiens och drömmens rike, TIL. i Vindstilla. Se ut öfver den oändliga hbafsytan, så långt blicken når, endast vatten, iogenting annat än vatten! I fjärran hvälfver sig vacker och väldig den blå etern, soleng heta strålar leka i vattnet framför fartygets stäf. Och fartyget sjelf brusar stolt framåt, likt en ståtlig svan, klyfvande vattnet åt alla sidor, framåt, ständigt framåt. Luften är tung och tryckande, icke en vindfläkt rör sig. Det är fullkomlig vindstilla. Men tro derför icke, att verldshafvet liknar någon insjö, nej, långt derifrån! Ofantliga dyningar röra sig oatbrutet och regelbundet framåt, än höjande fartyget, än sänkande detsamma. Denna känsla af att vilja falla i drömmar,