Dagens Nyheter – 3 november 1871, sida 2

PE Vv erna På verldshafvet, Asger Hammerik, I I båten. Hvilken ifrig verzsamhet, hvilket rifvande och slitande, hojtande och skrikande, hvilket gtoj och larm nere vid hamnen! Hvilket hvimmel af menniskor! Hvilken babylonisk förbistring af språk! Ja, det är något ovanligt, som försiggår. — Hvad är det, som står på, månne? — Ser du icke det der väldiga fartyget, som ligger för ankar der borta? Hör, hur ångan frustar, signalklockan ringer och hvisslan kallar! Det är målet för allas sträfvan. Ombord! heter det. Ombord! Om en balf timme lätta vi ankar och styra ut på det oändliga hafvet, framåt mot en ny verld. Ombord! Och åter ringer klockan, åter kallar ånghvisslan. Stora kistor och koffertar rullas ned i båtarne; korgar, bord, stolar, fågelburar och nattsäckar kastas ofvanpå huller om buller, om hvartannat. Båtarne sätta ut, den ena efter den andra, och styra mot ångaren. Nya båtar fyllas med resande från alla möjliga länder och af alla klasser. Här den nackstyfva, kalla engelska lorden med sina långa, magra damer, der den lifliga, välklädda fransmannen, åtföljd af sin svartögda gasell med de små, små fötterna, som röra sig med en förvånande hastighet; här den tungfotade, lugna tysken, sjelf bärande sin packning, hans damer med de stora, välkända, bredbrättiga halmhattarne, insvepta i blå flor, der yankeen, den äkta, infödda amerikanaren, i ljusa kläder, panamahatt på hufvudet, en jättestor tidning i handen och en buss i munnen. Alla stiga de ned i samma båt, — Adjö, adjö! ljuder det från stranden. Lycklig resa, helsa alla goda vänner der borta. Och näsdukarne svängas i luften. Än en gång ett långt utdraget farväl. Båten lägger ut. Den engelska lorden sitter stel som en pinne på sin toft, liksom om alltsammans icke det ringaste komme honom vid. Hans damer vända i uppblåst sjelfkänsla de andra resande ryggen. Fransmannen rullar en cigarett, under det hans svartögda gasell lifligt svänger sin näsduk, Tysken räknar siva ressaker, för att se, om han verkligen fått alltsammans med sig. De tyska damerna simma i tårar. Yankeen spottar, vänder tidningen och tager sig en ny buss. Detta är den förmögnes båt. Den fattiges båt ligger vid de fattiges brygga. I denna är skilnaden mellan de olika nationerna icke så stor eller så skarpt framträdande. Paltigt klädda män, gråtande qvinnor och skrikande, halfnakna barn krypa och kräla bäst de kunna mellan kistor, lådor, madrasser och kökssaker; alltsammans ioskeppas såsom vore det ballast. Här är icke fråga om menniskor, åh nej, långt derifrån, utan endast om lefvande gods, för ast dermed fylla Amerikas ofantliga slätter och utrota den lifdömda röda indianen. — Adjö, adjö! ljuder det från stranden. Lycklig resa! Och näsdukarne och sjalarne svängas i luften. ter ljuder ett långt farväl, och båten glider långsamt med sin: tunga last ut till ångaren. Och liksom båten, äro också alla -hjertan nedtyngda, sinnena beklämda och uppfyllda af så många olika tankegängar, så många underliga tankeutflygter från det som varit och det som är, trån nutiden, in i framtiden. Och hvilken oviss framtid gå icke alla dessa olika menniskor till nöte?