han ligger utsträckt i hela sin längd på fartygets däck, tänker han, om han alls om alls tänker, på fastlandet, på en eller annan skuggrik plats i skogen med högt gräs, i närheten af en källa. Han plågas af en brännande törst, som han icke vågar släcka, af fruktan för att blifva riktigt sjösjuk. Och emellertid smyga sig timmarne fram med en snigels långsamhet. Minuterna förekomma honom såsom dygn, dygnen såsom veckor. Ingen omvexling, endast den ofantliga vattenytan, den brännande solen, rindstillan. De väldiga, milslånga dyningarne rulla, och aldrig upphör fartygets idkeliga gungande, dotta eviga höjande och sänkande, så länge man seglar på verldshafvet. I dag är det söndag, Redan i daggryningen har fartyget skurats, tvättats och putsats; alla matroserna äro iklädda sina helgdagsdrägter, de flesta resande göra våld på sig för att se belåtoe ut, damerna hafva till och med gjort svaga försök att göra toalett, man märker i korthet sagdt att det är söndag. Afven hafvet tyckes vilja förströ oss litet. Tre ofantliga, svarta massor höja sig upp öfver vattenytan och spruta vattenstrålar högt upp i luften. — Det är hvalfiskar! ropas från alla sidor. Den förut omtalta, lilla svarta gasellen frågar ängsligt, om vi icke tro, att de skola välta fartyget öfver ända; sedan ler hon och önskar, att de bara ville vara goda och försöka. Den nackstyfva engelska lorden drager upp en väldig toateorkikare ur fickan, för att öfvertyga sig om, att det verkligen är hvalar. Tysken fördjupar sig i en lång vetenskaplig afhandling, som aldrig vill taga slut, yankeen väpder sig om, spottar och tager en ny buss. Emellertid ljuder skeppsklockan, den stora skeppsklockan, förut. Den klingar i dag långsamt och högtidligt; den kallar stor och liten, rik och fattig ned i fartygets stora salong, der kaptenen sitter lutad öfver den stora bibeln. Han är i dag vår prest, salongen vår kyrka. Långsamt ech tydligt uppläser han dagens evangelium, några böner och psalmer. Andakten är stor. Han håller just på att uppläsa slutbönen, då det ljuder uppe på däck: — En seglaro för ut! Man måste nätter och dagar hafva varit till sjös, utan att se annat än luft och vatten, för att kunna göra sig ett bogrepp om, hur ett sådant utrop elektriserar. En seglare är en fläkt från den lefvando verlden, ett luftdrag från land. En seglare på verldshafvet är för sjömannen detsamma som en das i sandöknen för karavanen. Man skall sålunda lätt kunna fatta och förlåta den allmänna rörelsen och kaptenens brådska med att öfver Eaglands drottning nedkalla himmelens välsignelse. Ihom några ögonblick var salongen tom och däcket fullt, Hundratals ögon stirrade i fjärran, der seglaren skulle vara till finnandes. För ut, på kanske en mils afstånd, sågo vi den, likt ett valnötsskal, med mast af ena knappnål och segel af papper, komma oss till mötes. Så oändligt är hafvot, att man först fattar dess storlek, då man ser hur litet ett ensamt fartyg tager sig ut derpå. Nu kommer det närmare, nu är det helt nära, så nära, att kaptenerna utbyta artigheter, fråga om hvarandras namna och bestämmelseort, som darpå antecknas. Det är ett stort, svenskt barkskopp. Nu seglar det förbi oss. Fartygen helsa hvarandra, 1 let flaggorna höjag och sänkas, under det att näsdukarne svängas till tarväl och lycka på resan. j Det var dagens händelse och samtaletrörde sig derom intill middagen. Man må förlåta Oss, stackars resande, en så stor barnslighet, och man må derjemte ihågkomma, att vi dagar och veckor lefvat utan post och tidningar. Efter middagen dracks kaffe på däck, och då qvällen kom, togo vi oss. en liten promenad bort till förstäfven, der fartygets besättning, jemte några qvinliga mellandäckspassagerare, gåfvo en föreställning, Kulörta lyktor blänkte på mast och tågverk; på en fiol och en gitarr spelades upp en liflig skotsk reel och snart fylldes däcket med glada dänsande. För ett ögonblick glömdes fartygetsirullande, ech verldshafvet, ja, jag kan säga: fastlandet, resans mål och framtiden. (Forts.).