Dagens Nyheter – 1 november 1871, sida 1

och erinrar blott om de stora — CHateaubriand, Lammenais, Lamartine; i naturvetenskaperna: Georges Cuvier, Geoffroy, Saint-Hilair2, Arago; i skön konst: Boisldieu, Herold, Auber, Gros, G6rard, Gericault, David d Angers, Ingres, Henri Scheffer, Horace Vernet, Paul Delaroche. Eugtne Delacroix; i filosofien: Royer-Collard, Maine de Biran, Romiguidre, Jouftroy, Victor Cousin, de Maistre, de Bonald; i kampen på tribunen och på advokatbänken: general Foy, Berrier; i journalismen : Armand Carrel; i administrationen och politiken: Lair, de Serre, baron Louis, de Villele, Martignac, Casimir Pårier? Bakom denna elit stod en ungdom, som kom fram med ider, som gaf uttryek åt friheten och äfven var passionerad — något som är kännemärket på stora tidehvarf — för en teori eller för en skola. Behöfdes det alt man gjorde sig ansvarig, vågade sitt namn, sitt lif för en stor sak? Man gjorde det. Behöfdes långa arbeten? Man företog dem modigt, man fullföljde dem med uthållighet. Hvarje tidning var säker på sina redaktörers och sina läsares trohet, derför att man slöt sig tillsammans, derför att man lefde. Hvad var väl Globe? En skola. Hvad var National? En armå. Frankrike, segerrikt utan strid; började leda verlden. Hvem skulle kunnat tro, att efter fördraget den 20 nov. 1815 det skulle resa sig så snart och med sådan glans? Generationen tycktes vara alldeles tillintetgjord genom kriget och genom en lång diktatur . . . På samma sät. förhåller det sig den dag i dag är. Man måste skåda högt ifrån och skäda långt för att återfinna hoppet, vi måste se oss sådana vi äro, döma oss utan förskoning, för att få 1att i botemedlet. Vi ha att beklaga, utom de materiella motgångarne. mången moralisk ruin. Denna starka feerglöd, som dref andarna till manliga beslut, har slocknat för tjugu år sedan! Vi ha gjort ett helt annat bruk af vår verksamhet! Vi ha utbytt äran mot pengar, arbetet mot vexelaffärer, trohet och heder mot scepticism, partistrider och doktriner mot täflan om intressen, skolan mot klubbarne, Måhul och Lesueur mot visstumpar. Att gilla och skryta öfver de dåliga sederna, att inrätta furstliga hem åt fallna qvinnor, låta oss bländas af deras lyx, proppa våra öron fulla med berättelser om deras orgier och galenskaper och våra hjertan med beskrifning på deras fåfängliga passioner; att hjelpa i deras knep dem som bestjäla staten eller ätminstone att skänka dem sitt bifall; att slösa på dem allt hvad verlden kan gifva: njutningen, .anseendet, makten; . att gapskratta åt moralen och bestrida dess berättigande: icke tro på annat än lyckan, icke älska nägot annat än njutningen, ej dyrka något annat än makten ; . att ersätta årbetet, det allvarliga, djupa studiet, med jag vet icke hvilken onaturlig produktion som mångdubblar antalet af skrifter, men undertrycker antalet af litterära verk; att tala innan man tänkt, att föredraga uppseendet framför äran; a att förtyda handlingar och doktriner, för att slippa beundra, lyda och tro: att sätta förtalet i system, att af lögnen göra en institution; s är detta det skådespel vi ha sett? Är detta det samhälle, hvari vi lefvat? Och om svaret blir ja, böra vi icke bekänna, trots dessa det eonaste tidskedets hjeltar och martyrer, att vi voro besegrade före Sedan? Ja, vi buro hos oss sjelfva orsaken till vårt nederlag. Ja, vi ha varit nästan lika brottslige som olycklige, Ja, vi måste läka till och med Frankrikes själ! Efter att ha erkänt detta, må vi strax erinra oss omfånget af våra tillgångar. Hvad betyder väl i historien en tidrymd af tjugu är? En nation kan uthärda följderna af olyekliga tilldraelser, utan att derför upphöra att i grund cech otten vara det, hvartill natur, lagar och traditioner gjort den. Det är en besynnerlig galenskap hos revolutionerna att alltid vilja att ott folk ej börjar lefva förr än i det ögonblick dessa fått det i sitt våld. År Jå ändrade vår kalender. Den sade: År I af republiken. Den utplånade liljorna. Sent derefter störtade man, omkull Vendömekolonnen. Låtom oss vara mera stolta öfver våra anor, låtom oss bevara allt, Carl den Store, Henrik den 4:de, de stora minnena från den första republiken. Vi måste vara rättvisa mot det förflutna och vi kunna också vara det utan fruktan: historien har ej nedsättande saker att säga om oss. Två dagar utplåna ej tio århundraden. Det vore högst olyckligt om vi gjorde oss några illusioner om vära felsteg; men det vore också att misskänna denna omskapningsförmåga och oöfvervinneliga lifaktighet, hvilka så många gånger och helt nyligen, just i detta århundrade, hafva skyddat oss mot underfången. Vår generation, så härdt pröfvad, kan emna efter sig ett ädelt drag, om hon börjar att blifva ett nytt folk igen. Lätom oss göra såsom den der resanden, som föll ned i en afgrund; han förlorade sä tiden med att jämra sig och förtvifla, utan började strax att klättra uppi dagsljuset, alltjemt sträfvande och sträfvande uppåt, utan att bry sig om sina ansträngningar och kroppsskador, kallt och snabbt beslutande sig för de steg han bör taga, här och der kanske stupande på något hindrande