Dagens Nyheter – 30 oktober 1871, sida 1

slösades eller förspilldes på jorden — betänk blott: intet slöseri med menniskolif, ingen lättj2, inga sjukdomar, förorsakade af ovarsamhet och öfverträdelse af naturlagarne, ingen dryckenskap och inga andra laster, hvarigenom arbetarens bästa krafter gå förlorade. Men hvad kan då göras för att förminska slöseriet? Svaret på denna fråga är svårt att gifva; och man måste dervid ovilkorligt yttra sig om tvänme skolor eller partier, af hvilka det ena hoppas mycket och det andra litet af centralmyndighetens, d. v. s. statens, ingripande. Det må icke fördöljas att den förra af dessa skolor bland sina anhängare räknar många förståndiga, verksamma och för det allmänna bästa nitälskande män, hvilka ha öfvertygat sig sjelfva om att för det moderna sambällets förkofran nödvändigt behöfves att staten i vidsträcktare mån kontrollerar och ingriper uti individernas fria verksamhet. Men med uttrycket tstaten förklara de sig mena, icke en blindt despotisk, utan en upplyst stat — en stat som är mycket visare och bättre än massan af befolkningen, så att, enligt deras mening, statens kontroll skulle vara detsamma som ett öfverinseende, utöfvadt af en klok och välmenande, faderlig myndighet. För min del vill jag säga, att jag icke alls kan gilla detta partis åsigt. Ingen statsmakt kan i längden vara bättre eller visare än det samhälle som låter styra sig af densamma. Hvarje nation, har en af de mest upplysta män yttrat, har en regering som är precis sådan som hon är värd att ha, hvarken bättre eller sämre. Ett samhälle som kunde utse åt sig och vore villigt att understödja en viss faderlig styrelse; skulle just derigerom till fullo bevisa, att det hade en tillräcklig lag inom sig sjelf och sålunda förmådde genom medlemmarnes egen kraft uppnå hvarje ändamål som med en stark ceutralmyndighet kunde afses. Men härförutom måste man komma ihåg att en styrelse som det åligger att ha sitt finger med i-allt, måste omgifva sig med en hel här af embetsmäu, Det blir ett oändligt skrifvande, och ett ofantligt kapital af tid förslösas genom onyttiga formaliteter. Friheten försvinner, och -embetsmannaväldet träder i dess ställe. Men under det att nationer ofta nog genom detta välde blifvit bragta till sin undergång, har man intet exempel på att detsamma fört någon pation framåt. Österrike håller nu på att långsamt och icke utan stora svårigheter frigöra sig från denna mara; och vid bedömandet af Frankrikes närvarande tillstånd måste man såsom en af dess värsta symptomer anse det förhållanUet att hvarannan man och qvirna i landet icke har någon högre ärelystnad än att erhålla en obskur och med ganska klen aflöning förenad befattning i statens tjenst, d. v. s. att blifva ett redskap åt den centrala myndigheten, som föreskrifver lagar för allting men kontrollerar ingenting. Det är ott ironiskt men dock sanpnt yttrande, att ingen annan regering hädanefter kan någon längre tid bibehålla makten i Frankrike än den som vill gifva hederslegionen åt hela befolksingen och eibeten åt hälften af densamma. Att vi engelsmän blifvit en så stark och välmående nation, derför ha vi att tacka vårt oaflåtliga sträfvande att så mycket som