Dagens Nyheter – 30 oktober 1871, sida 1

De rd ra KN KE AT SDS Rs rr NÄ ata RE fat nn dana vilkor kan det menskliga samhället bestå. Vid sidan af denna lag, och för att förmildra följderna af dess stränga bestämmelser, verka emellertid menniskokärleken och ädelmodet — hvarje oförderfvadt hjertas maning att upplysa den vilsefarande och stödja den svage; och väl att så är, annars skulle verlden sakna hvarje spår af lycka och ljus. Det är företrädesvis i utlandet vi nu höra kapitalet framställas såsom on fiende till de arbetande klasserna. Vi sjelfva ha på iakttagelsens väg redan blifvit åtminstone så mycket upplysta-att vi i allmänhet inse att ju -större kapitalbildningen är — med kapital mena vi hus, varulager, skepp, jernvägar, fabriker, kreatur 0. 8. Vv. — desto bättre måste det vara för de klasser som lefva på sina löner och som önska för dessa köpa så mycket af lifvets goda som möjligt. Ett billigt land är ett sådant der det finns mycket kapital och derför mycket att sälja; ett förmöget land är ett sådant der industrien producerar stora qvantiteter af nyttiga och angenäma saker, att delas bland de kapitalister och arbetare som producera desamma, Det vigtigaste för alla samhällen är att söka uppdrifva produktionen för året derhän att, sedan alla medlemmarne fått sina behof tillfredsställda, ett öfverskott finnes, hvarigenom en blifvande produktion kan göras ännu billigare och större. Huru man skall åvägabringa en rättvis fördelning af arbetets frukter mellan kapitalisterna och arbetarne, är just det svåraste problemet i nationalekonomien. Här i England ha vi närmat oss dess lösning, och jag tror att vi äro stadda på rätt väg. Vi ha öfvertygat oss om, att man alldeles misstog sig förr i verlden, då man ansåg att en sådan rättvis och billig fördelning kunde befrämjas genom moencpoler och skydd; och tvärtemot hvad ett talrikt parti i Frankrike och mellersta: Europa söker förfäkta, inse och påstå vi, att den socialistiska principen (att. alla skola dela lika utan afseende på huru mycket eller litet hvar för sig producerat) både är orättvis och måste, om den tillämpag, förstöra hvarje samhälles välmåga. Jag vill undvika att sjelf söka framställa en positiv, doktrin; men om man uppmanade mig att i all korthet angifva resultaterna af 40 års diskussion och iakttagelser inom vårt land uti ifrågavarande afseende, så skulle jag säga: Samma ckonomiska vilkor som företrädesvis äro gynsamma för skapandet af den största mojliga produktion äro äfvenledes mest cgnade att framkalla produkternas rättvisa och billiga fördelning mellan kapitalister och arbetare. Ty hvad innebär och förutsätter i sjelfva verket en till den högsta möjliga grad uppdrifven produktion? Den förutsätter stor intelligens, arbetande under lämplig kontroll, fit, företagsamhet, måttlighet, sjelftillit, fullkomlig medborgerlig frihet, skyndsam rättsskipning, vördnad för visdomen och aktning för redharheten ; den förutsätter att hvarje plats skall skötas af de för densamma mest lämpliga personer, och att dessa skola lifvas af medvetandet att hvarje arbetare kommer i åtnjutande af den belöning han förtjenar. Fattigdomen här i verlder härrör vida mera deraf ett så mycket godt förspilles in af orättvis fördelning af det goda som innes i behåll. Det tuscnåriga riket skulle