Dagens Nyheter – 26 oktober 1871, sida 2

och trött. Han har i hemmet er gammal hustru cch barn, som ännu behöfva uppehälle. Tiderna hafva blifvit dyra. Han går till sin principal och beder: gif mig en 50 öre mer om dagen, ty det räcker ej till för mig med de 2 riksdalerna. Hyran stiger; lifsmedlen kosta mer än förr. Jag kan ej lefva med de mina på denna daglön. — Svaret blir en axelryckning och ett Jag kan ej! Detta i bästa fall; men svaret kan bli: Håll munnen. Är ni ej nöjd, kan ni gå er väg! Men han kan ej gå sin väg. Han står åter vid sitt arbete, men tankarne plåga honom: hvar skall jag få mat åt mig och de mina? Undra då ej på, om arbetet blir tungt, mycket tungt. Och att aldrig få höra ett uppmuntrande ord. Jag smider mina 99 jernstänger godt och väl, men den 100:de blir bränd. För denna får jag klander och baunor, men något beröm för de 99 kommer aldrig i fråga: — Man säger, att det nu ej är sämre än förr, och det kan väl vara sannt. Men skilnaden är den, att då tänkte jag ej på saken. Arbetaren var som ett tanklöst lastdjur; han ansåg att det skulle så vara. Men nu — då jag börjat tänka; då jag ej kan låta bli att tycka, det jag icke är ett djur, utan en förnuftig menniska, nu har det blifvit mig svårt, ja, det blir svårare med hvarje dag. Det vore godt, om det kunde bli bättre, ty det måste bli bättre. Det är ej bra, det är ej rätt, såsom det nu är. Detta sorgsna tal, som trängde djupt till åhörarnes hjertan, gaf diskussionen en något förändrad vändning. Nu framhölls arbetaren, som utslites genom det hårda, långa dagsverket, utan annan utsigt för ålderdomen än — baracken på Stampen. Nu talades om arbeterskan på fabriken; hon arbetar i staden, men bor kanske i Majorna eller i Galgkrogarne. Hon måste vara på fabriken kl. half 6 på morgonen och får ej lemna: den förr än kl. 8 på aftonen, och detta för 50 å 60 öre om dagen. Framför allt framhölls dock: den ovänliga behandlingen, icke från principalens sida, ty han känner oss ej, men från de uaderordnade. Se der denne unge fine herren — jag har inlärt honom i det han vet, ty han kände ingenting förut; men nu är han förnäm; kommer jag hans fina rock för nära, ger han mig en blick af förakt, som tränger mig genom själen, Här talades tillika om uppträdet på Lorenzberg. Jag kommer dit med min hustru, båda snyggt klädda, ty vi hafva alltid velat hålla oss ordentliga. Vi sätta oss på en bänk. Då konmmer en af dessa herrar, med serveten under armen, och siger: här får man ej sitta. Vi gå till en annan bänk med samma påföljd. Så ock till den tredje. Jag behöfde hela min sjelfbeherrskning för att ej slå den slyngeln till mar-ken. — Är då arbetaren en föraktlig varelse? Är det lättingen, som skall aktas? Är det då icke arbetaren, som gifvit rikedomen åt den ene och andre? Den fine liättingen — återkom ofta i talet, men detta var också nästan det enda bittra ondi, som fiilldes, Det taltes åter om strekarne. Men för att kunna bira dem, måste arbetaren först under-: kasta sig försakelse. Ja, man borde TFrannu svilta ett år för att derefter kunna uppträra med så mycket större kraft. Den närvarande arbetsgifvaren anwiirkte med anledning deraf, att om blott aretaren vore miiktig af en sådan försakelse, så skulle han ej behöfva göra någon strike. Mer, nu är han det ej. Det finnes arbetare, hvilka, såsom ogifta, lätteligen kunde insittta en 3 å 5 rdr i veckan i sparbanken. Efter 3 å 4 åt skulle de hafva kunnat ega ett kapital på tusen rdr; då kunde de sitta bo, utan stora bekymner; då kunde de ock lemna ett arbote, som, ej tillfredsställde dem. Men de ega ej denr.a sparsanuihetskänsla.. Och vär man så säger UN en arbetsgifvare: Ni lönar edra arbetare tör dåligt, svarar han: få de mera, blir deras ställning endast sämre, emedan de ej taga vara på sin förtjenst.. Innan arbetaren kan genom sina handlingar vederlägga ett sådant tal, hvilket han nu ej kan, är det omöjligt att bereda bonom birttre vilkor. Detta tal gillades, och det erkändes från flera håll, att felet ligger äfven hos arbetaren. Men mycket beror i det fallet derpå, att han ej har fått sin håg väckt och attban ej har tillfälle till något nöje af oskyldig art. När någon då lockar honom: kom, list oss taga ett gias, så följer han och går ofta förlorad. Derför borde någontiog göras för att arbetaren ej må vara hänvisad endast till krogen för någon förströelse, som dock äfven han någon gång behöfver. En främling, som länge tyst åhört samtalet, uppstod och talade hjertliga ord om arbetarens vedermöda. Historien skall en gång ej kunnas frikalla det närvarande Europa från att hafva burit slafveriet i sitt sköte. Men menniskan tefver ej blott at bröä. Det är ej nog med, att arbetarens daglön förhöjes; hans själ nåste odlas, hans förstånd öppnas för bildningens ljus och hans hjerta tör kärleken till Gud och menniskor. Utan denna intellektuella och moraliska förädling blifva de yttre förmånerna tfruktbara ting. Det led emot half 7 på aftoner, och dis: kussionen måste afslutas. Det öjverenskoms dock, att den skulle fortsättas en annan sön dag. Man åtskilles under stor. ömsesidig vän lighet, men under en stämning tillika, som tydligen tagit ett djupt intryck af hvad som blifvit under diskussionen yttradt, säger Han delstidningens 4