Dagens Nyheter – 26 oktober 1871, sida 2

Fn rn nn rn Tant es . skadade Rs nn Röster från de djupa lederna. I gårdagsbladet omnämdes i en kort notis, att Göteborgs arbetareförening sistlidne söndag på ett diskussionsmöte behandlat frågan: Äro arbetsinställningar nyttiga för arbetaren? Göteborgs Handelstidning lemnar en utförligare redogörelse för denna diskussion, hvilken ir af det stora intresse, att den väl förtjenar komma till en större läsarekrets, hvarför fi här taga oss frihesen återgifva densamma: Ordet begärdes först af smeden S., en kraftig gestalt med svart hår och starka drag, genom hvilka lyste godsinthet, vexlande mellan allvar och leende. — Han talade högt och redigt, rakt på saken. Han tyckte icke precis om de der Sstrekarne, men ville likväl ej neka, att ju de kunde vara nyttiga för arbetaren. Men de borde I ske humant, något annat borde ej komma i fråga. Och arbetarne borde, innan de tänkte derpå, eftersinna, om de hade något att lefva på under arbetslösheten; i annat fall borde de låta bli. Erfarenheten från Newcastle visade, att arbetarne kunde få sina önskningar uppfyllda, och vi borde ej klandra dessa arbetare, eftersom vi sjelfva fått godt deraf, i det arbetstiden på smedsverkstäderna blifvit från den 1 oktober förminskad med ett par timmar. Derför hade icke svenska arbetare bort gå dit och hindra de engelske: arbetarne att utföra sin sak. Det skulle jag aldrig ha gjort, om man bjudit mig hvad som helst. Och det är ej sagdt, att man utriättat mindre, då man arbetar en kortare tid, utan kanske snarare tvärtom. Och huru kunde man begära, att arbetaren skulle skaffa sig bildning, då han måste arbeta hårdt från kl. 5 på morgonen till kl 8 på qvillen? Det vore ju alldeles omöjligt. Kunde alltså ej ogilla arbetsinstillningarne, men fordrade, att de skulle ske humant. Åsigten delades ej af 8:s sidokamrat, som ogillade alla dessa strekar, hvilka sällan bringa något godt med sig. Hafva arbetarne något att begira, böra de utse förtroendemän, som framställa deras önskningar till principalen, hvilken ej lärer undgå att akta på saken, då han finner det vara arbetarnes samfällda åsigt. En närvarande arbetsgifvare yttrade, att han ej fördömde arbetsinställningarne i och för sig, men kunde ej annat än högligen ogilla, när de leda derbin, att de som ville arbeta nödgades med våld att derifrån afstå. Fördömligt vore tillika det försåtliga sättet att passa på och göra strike, när man visste att verkstaden eller fabriken var engagerad med stora bestillningar. Härigenom inträde en osikerhet i all rörelse, som alltid återfaller på arbetaren. Exempel åberopades i detta fall från Berlin, hvarest alla byggnadsföretag afstannat till följd af den rådande osiikerheten och hvarigenom en mängd arbetare blifvit husvilla. — I afeeende å fordringarne visade tal. att beloppet af arbetslönen vore mycket svårt att bestimma. En arbetsgifvare kunde blifva satt i nödvändighet att rentaf upphöra med sin verksamhet, då han ej kunde ntföra ett arbete till samma pris som hans konkurrent, hvilken arbetar med mindre arbetskostkostnader. Deremot gillades åsigten om inskränkning i arbetstiden, så mycket mer som det ej vore gifvet, att arbetsprodukten blefve derigenom mindre, utan kanske ofta tvärtom. En annan talare anmärkte hirtill, att detta väl kunde gilla om verkstadsarbetet, men ej om fabriken. In minskad arbetstid vållade här ett stillastående af de många och dyrbara maskinerna, och arbetet vore här så beskaffadt, att det berodde på tiden, ty maskinen ginge sin gång, oberoende af den ökade kraft arbetaren kuzde inlägga i sin förrättning. ter en talare anmärkte, att det visserligen vore sannt, att en arbetsgifvare icke kunde öka arbetslönen, men då borde hau visa, att så vore fallet, genom sina böcker, i hvilket fall arbetaren nog skulle nöja sig. Bittre vore, att arbetaren finge en andel med i vinsten, då hans arbete skulle gå mycket lättare. — Hvad fabriksarbetet anginge, så berodde det mycket på arbetarens flit och påpasslighet; se t. ex. på ett bomullsspinneri: den ene har alla sina spindlar i ordning, den andre låter ett par tre gå tomma. Äfven andra maskiner bero på arbetarens påpasslighet, men huru skall han kunna jiakttaga en sådan, då hans sarbete fortgår från tidigt om morgonen till sent på qvällen. En gammal man, med långt gråsprängt skägg och hög panna, inträdde och tog sin plats på första bänken. Han uppfattade ämnet, såsom hade det gällt arbetarens ställning, i stället för arbetsinställning. Hans tal, afbrutet af suckar, andades ett djupt svårmod. Arbetarens ställning, yttrade han, är tung, men tyngst dock den gamle arbetarens. .: Han har varit på en verkstad i 10 å 20 år; han har nedlagt hela sin kraft i sitt arbete; nu är ban gammal TTR RISE