Dagens Nyheter – 25 oktober 1871, sida 1

mensioner. De väga omkring 2 ton 2 centner och lasta 7 ton; de för 2 f. 6 t. spårvidd äro 6 f. breda, 12 f. långa och 2 f. 6 t. djupa; de väga 1 ton 11 centner och lasta 5 ton, eller mer än 3 gånger sin egen vigt. Kup6erna för 3 f. 6 t. spårvidd äro mycket beqväma. En första-klass-vagn är 19 f. lång och 7 f. 6 t. bred. Den är afdelad i 3 lika stora rum med platser för 8 personer i hvardera;höjden från golf till tak är i midten 6 f. 8 t. Öfver platserna är taket beklädt med tunn mahogny och öfver mellanrummet med prickig lönn. Lampan sitter helt och hållet öfver takets yta,inom en polerad ljuskastare, och är beräknad att lysa upp vagnens inre så starkt, att man vtan svårighet kan läsa. Klädseln och snörmakeriarbetet äro smakfulla och nätta, Andra-klass-vagnen är 18 f. 6 t lång, men lika bred och hög som första klassens och indelad på samma sätt, ehuru hvartdåera af dess tre rum lemnar plats för 10 personer. En första-klassvagn vöger 320 skålp. och en andra-klass 250 skålp. för hvarje passagerareplats, hvadan det vanliga förhållandet mellan död och betalande vigti ett passageraretåg högst betydligt jemkas, n. b. under förutsättning att alla platser äro upptagna. De täckta goäsvagnarne för samma spårvidd äro 14 f. 6 t. långa. 7 fot breda, 6 f. höga och väga 2 ton 15 centner. Egentliga svårigheten vid att konstruera lätt rörlig materiel ligger uti att göra sig qvitt den massa solida materialier, som hittills ansetts nödvändig för att gifva vagnarna den hållbarhet, som är nödvändig för att kunna motstå de stötar och skakningar, som äro oundvikliga på en dagligen trafikerad bana. På vanliga godsvagnar t. ex. äro bufferterna ingenting annat än en förlägning af ramarnas sidostycken, och för hvarje gång dessa buffertar stöta ihop, försättes hela ramen i häftig skakning och spänning. Det, som man sålunda kan se vid hvarje station, då ett godståg vexlas och hopsättes, inträffar också, ehuru i mindre grad, med passagerarevagnar, och den stora hållbarheten, hvaraf stor tyngd är en nödvändig följd, har erfordrats såsom skydd för följderna af häftiga sammanstötningar och för att hindra det materielen skakas sönder och samman. Såsom ett första steg för att åvägabringa lätthet har hr Fairlie sökt att minska stötarnes våldsamhet, och för detta ändamål bar han infört ett nytt system för buffertar och kopplingar. Under ramen på hvarje vagn löper en dragstång af jern, och de närmaste vagnarnes dragstänger äro tätt kopplade med en enkel länk. Hvarje vagn är i båda ändar försedd med en enda i midten sittande buffert med konvex yta, och dessa buffertar bringas nästan i beröring med hvarandra, hela tåget igenom. Vidare är hvarjo buffert försedd med en mycket stark spiralfjäder och har omkring en tums spelrum. Resultatet häraf är, att kopplingarnes ringa spelrum och dragstängernas oafbrutna sammanhang göra att vagnståget rör sig såsom en enda massa, och iske såsom en följd af skilda delar, som, nästan oberoende af hvarandra, kunna kastas hit och dit. Det sälunda förenade tåsets färd i krökningar möjliggöres genom det sätt, hvarpå dragstången är fäst under hvarje vagn. Den täta kopplingen har gjort det nödvändigt att alldeles afvika från det ETTA gr DELAS äre a REN flag 0 OR a Dt 4 TR SEA ET RA BA TT ÅR Tan NT EA JR a