Dagens Nyheter – 25 oktober 1871, sida 1

0 — Godt, genmälde Renaud; en dag skola vi roa oss med att fästa denna skylt på grenen af en ek. Den enes skämtsamhet och den andres öfvermod gjorde efterhand ett visst fördelaktigt intryck på de skälmar, som voro besoldade af Matheus. Denna dristighet och detta ständigt muntra lynne behagade dem särdeles, och ett slags medlidande började uppstå i deras förr så hårda hjertan. Vid fera tillfällen röjde sig deras sympati för fångarne. En undersätsig lansknekt, som uncör större delen uf sitt lif varit i krigstjenst, och hvilken oftaro sofvit på de allmänna landsvägarne än i en bäddad säng, generade sig icke för att tydligt visa denna känsla. Slutligen började Matheus inse att han, om ett försök gjordes att befria fångarne, icke skulle kunna lita på sitt eget folks bistånd. Han fattade ögonblickligt sitt beslut, kallade lansknekten till: sig och sade: — Min vän Rudiger, här har ni trettio thaler, som jag lofvat betala er. Räkna dem och drag sedan åt fanders. — Ni afskedar mig således? — Ja, vi ha hädanefter ingenting med hvarandra att göra. — Men ni lofvade mig, såvidt jag kan minnas, en gratifikation. . — Ni bör vara mig tacksam för det jag ej, såsom gratifikation, ger er ett duktigt kok stryk. Ni har ett alltför blödigt hjerta för