Dagens Nyheter – 21 oktober 1871, sida 1

— Men hvem går i borgen för att du inte ämnar bedraga mig? — Detta, svarade munken, i det han pekade på det ärr, som Renauds dolk åstadkommit, innebär en säker garanti för min trohet, såvida ni icke såsom sådan räknar den bekännelse jag nyss aflagt inför er. — Nå, så gå då, sade bairaren. En timme serare lemnade trenne ryttare Magdeburg. En af dessa red först, och de andra följde efter honom på något afstånd. Det var Matheus Orlscopp, hvilken reste såsom en adelsman med betjenter. Då han passerade grefve Pappenheims hus, såg han att det lyste i öfre våningen och hörde en melodisk stämma, som sjöng en af Davids psalmer, ackompagnerad af tonerna från en luta. Det var icke första gången han hörde denna röst; den påminde honom om värdshuset CMaltheserkorset i byn Bergheim. Skuggan af två unga riddare aftecknade sig mot fönstergardinen i det upplysta rummet. — HSjungen och skratten så mycket ni behaga, mumlade Matheus; skrattar bäst, som skrattar sist. Armand Louis och Renaud kunde icke slita sig ifrån Adrienne och Diana. Med skilsmessans bittra sorg blandade sig den förskräckliga oron öfver att de måste lemna dem qvar hos en man, som varit den enos rival och nu var bådas fiende. Huru hederlig man än ansåg honom vara, befunno sig dock de