Dagens Nyheter – 21 oktober 1871, sida 1

. . Oo Fredliga tecken och ofredliga spådomar. Då tyska kejsaren öppnade riksdagen den 16 dennes, yttrade han, bland annat, i sitt trontal: På utrikes-politikens område har min uppmärksamhet desto mera odeladt kunnat egnas åt utbildandet och befiästandet af den med Frankrike nyligen afslutade freden, som Tysklands förhållanden till alla utländska regeringar äro fredliga och uppbäras af ömsesidig välvilja. Mina bemödanden skola fortfarande vara riktade på att stärka det berättigade förtroendet, att det nya tyska riket vill vara ett tillförlitligt värn för freden. I denna riktning är det en synnerligen vigtig, men för mig äfven synnerligen välkommen uppgift, att med Tysklands närmaste grannar, herrskarna öfver de mäktiga riken, som från Östersjön ända till Bodensjön omedelbart begränsa detsamma, underhålla vänskapliga förbindelser af sådan art, att deras tillförlitlighet äfven inom den offentliga meningen i alla länder står utom allt tvifvel. Den tavken, att de möten, hvilka jag denna sommar haft med de mig personligen så nära stående monarkerna i dessa grannriken, genom att stärka det allmänna förtroendet till en fredlig framtid för Europa, kunna vara gagneliga för förverkligandet af en sådan, är för mitt hjerta synnerligen välgörande. Tyska riket och österrikisk ungerska kejsarstaten äro genom sitt geografiska läge och sin historiska utveckling så tvingande och på så mångfaldigt sätt hänvisade till grannsämjeliga förbindelser, att deras befrielse från allt grumlande genom minnet af strider, hvilka voro ett ledsamt arf från en tusenårig förtid, måste lända hela tyska folket till uppriktig tillfredsställelse. Detta var nu det fredliga tecknet på den politiska horisonten. Mcn om än kejsar Wilhelm fullkomligt känner hval som är muntligen eller skriftligen öfverenskommet mellan honom å ena sidan samt Österrikes och Rysslands kejsare å den andra, och änskönt hans ord således böra betraktassom vitsord, så lärer man likväl icke, helst om man ständigt går med hjertat i halsgropen — för att nyttja ett mycket betecknande uttryck — kunna undgå att känna en hel mängd rysningar gå öfver ens rygg, när man läser en korrespondensartikel från Petersburg, som i går var införd i Stockholms bäfvande Dagblad. Den ifrågavarande, väl skrifna korrespondensartikeln upplyser om att efter Krimkriget har Rysslands sjelfständighet fordrat att det riktat sin uppmärksamhet på sin egen utveckling och pånyttfödelse. Det har vinnlagt sig om att bearbeta landets naturliga och rika bjelpkällor; det har befriat sig rån sin farligaste inre fiende — kristen på kommunikationer. Under tiden har Ryssland förhållit sig passivt gentemot skapandet af Italiens och Tysklands enhet. Den sednare blef en verklighet endast till följd af Rysslands tjenstvilliga neutralitet). Denna härledde sig från de intima vänskapsoch slägtskapsförbund som förena ryska och tyska kejsarne med hvarandra. Men i Ryssland blir den åsigten mer och mer allmän, att det var ett oförsvarligt fel att låta Tysklands enhet gå i fullbordan och att Preussens segrar förr eller sednare måste föranleda ett ännu förfärligare krig än det tyskfranska, ty Tyskland har blifvit en sjömakt, ) Här misstager författaren sig. Om Ryssland sått med Frankrike bade England gjort gemensam sak med Tyskland, och utgången hade blifvit den: summa.