Dagens Nyheter – 19 oktober 1871, sida 2

-— D40 — till hofvet; ett underjordiskt rum i något af statens fängelser skall passa bäst för dem. — Ni glömmer att det är åt mig dessa två ädlingar öfverlemnat sina värjor, svarade grefve Pappenheim. — Kanske ni ämnar frigifva dem, sade Johan v. Werth. Det är alldeles som det brukar gå till i gamla riddarromaner. — Jag följer endast det exempel ni gaf, då nii slaget vid Lutter am Baremberg skänkte herr de Pardaillan friheten, genmälde grefve Pappenheim. Johan v. Werth bet sig i läppen. Argumentet var dräpande; det fanns ingenting att invända deremot. — Ni tyckas inte alls tänka på mig, mina herrar, yttrade: grefve Tilly. Magdeburgs rykande ruiner borde dock påminna er om hvem det är som befaller här. — Om ni har högsta befälet öfver hären, så är deremot jag stormarskalk af Tyskland. Hvad jag har tagit skall ingen våga röra vid. — Vet ni, :hvein ni talar till, herr grefve? — Jag vet att ni, grefve Tilly, talar till grefve Pappenheim. De två männen -sågo på hvarandra som tvänne lejon, hvilka mötas i öknen vid samma källa, den ene fullt medveten om den makt han innehade i egenskap af armåns öfverbefälhafvare, den andre genomträngd af denna okufliga stolthet, som tillhörde hans ätt; samma blekhet: betäckte bådas: pannor. Om grefven