Dagens Nyheter – 19 oktober 1871, sida 2

Nepoleon III:s första allianstraktat, En aktad -— och aktning värd — fransk publicist, Jules Claretie, berättar följande märkliga episod ur den nu afsatte kejsarens lif: Äfven Napoleon III har haft sina stunder af melankoli, af trötthet, och han har utropat, såsom det heter hos Shakespeare: Hvar är du, sömn?4 Jag tviflar icke på att han många gånger till och med under sin regeringstid, till och med under sina lyckligaste dagar, med saknad tänkt på den ännu lyckligare tid, då han lefde obemärkt på Arenenberg, drömmande om sina framtida öden. Och likväl — om han varit mera blygsam och tillbakadragen samt lemnat sina ungdomsdrömmar outförda, om han afstått ifrån att på nytt förverkliga denna napoleonska ide, som inom kortare tid än ett århundrade tre gånger gjort vårt land till offer för utländsk invasion, skulle vi nu ha två provinser qvar;, som vi förlorat, samt dessutom ha undsluppit många lidanden, för att icke tala om våra oerhörda skulder! Således, derför att i en schweizfBk kanton uppväxer en ärelysten drömmare, eller derför att en afsatt kejsare keonspirerar i en vrå af England; måste ett stort land som Frankrike utsättas för statskupper, för farliga äfventyr, för det borgerliga krigets fasor! Ve öfver dessa konspiratörer, som skulle vilja omstörta verlden endast för att åt sig sjelfva bygga ett litet hotell af hennes spillror! Emellertid är det icke från i går konspirationsandan hos den, som en gång var Napoleon III, daterar sig. Denna ständiga böjelse har många gånger kastat honom i oförutsedda och ganska komiska äfventyr. Historien om den belgiske journalisten, som föreslog f. d. kejsaren att annektera Belgien, är mycket rolig, men den har sitt motstycke i en annan händelse, som timade under en tidigare period af Louis Napoleons lif. För omkring fyra år sedan utkom i London ett särdeles intressant arbete: Life and correspondence of Thomas Slingsby Duncombe. Denne Duncombe, ledamot af engelska parlamentet, hade under hela sitt lif varit en af det radikala partiets förkämpar. Man hade sett honom år 1841 understödja Crawfurds motion om utsträckning i välrätten och år 1844 motionen angående arbetstiden i verkstäderna. Den 10 april 1848 yrkade han inför parlamentet, i chartisternas namn, införandet af lika rösträtt för alla. Thomas Duncombe var mycket populär i London och förblef under hela sitt lif rev presentant för distriktet Finsbury, som troget förnyade hans mandat hvarje gång omval skulle ske. Och dock hade denne demokrat icke desto mindre deltagit i en intrig, hvars ändamål ej var något annat än Frankrikes, för att icke tala om Tysklands, förslafyande. Thomas Duncombe hade kommit i ett förtroligt förhållande till hertig Karl af Braunschweig, som, förjagad från sitt land af folket och förklarad oduglig att regera af tyska riksdagen, den tiden intrigerade i England, för att söka återfå sin förlorade krona.) Vid samma tid, då Thomas Duncombe vann hertigens af Braunschweig förtroende, blef han äfven närmare bekant med grefyvarne de Morny och Walewski, och ehuru demos krat, lät han göra sig till verktyg för dessa herrars planer, som gingo ut på en napoleonsk restauration. Hvad skulle valmännen i Finsbury säga härom, de hederliga menniskorna, som litade så fullkomligt på denne folktribun! För att hjelpa på en gång både hertigen af Braunschweig och Louis Napoleon, beslöt Thomas Durcombe befrämja begge tronpretendenternas sak derigenom att han lät den enes ärelystnad tjena som medel för tillfredsställandet af den andres. Han förband sig att understödja Louis Bonapartes sträfvande, med vilkor att denne, sedan han en gång kommit till makten i Frankrike, skulle använda sitt inflytande för att återinsätta Karl af Braunschweig på dennes 4) Denna hertiv af Braunechweis är omätligt