Dagens Nyheter – 9 oktober 1871, sida 1

Tidningsöfversigt. I Göteborgs Handelstidning läses: Hela ministeren har ingifvit sina afskedsansökningar, under förklaring, att hon funnit sig ur stånd att bringa denna angelägenhet (försvarsfrågan) till en lycklig lösning, efter den utgäng frågan fått vid måndagens aftonplena. Här anmärka vi ordet plena, hvilket visar, att regeringen fästat sig ej blott vid andra kammarens majoritet, utan ock vid första kammarens minoritet, eller kanske ännu mer vid de från detta håll fällda yttranden. Om häröfver ej är att undra, kan man deremot ej undertrycka sin förvåning öfver den samfällda förklaringen att ministeren funnit sig ur stånd att bringa försvarsfråan till en lycklig lösning.. Vi veta nemligen Icke; att. denna minister någonsin åtagit sig ett sådant värf, eller att något sådant varit af henne äskadt. Det är den nuvarande chefen för landtförsvarsdepartementet, som haft med denna sak att göra och som varit skyldig att utagera densamma, men konungens öfrige rådgifvare beröras föga af hela affären och skulle kunnat stå alldeles utom densamma, derest ej h. exc. justitie-statsministern vid förra riksdagen framkastat nägra ord, som inneburo en solidaritet, i tydlig afsigt att dermed inverka på andra kammarens Beslut: Helt annat hade förhållandet varit, derest ministeren blifvit bildad i och för försvarsväsendets ordnande, men i så fall hade helt visst flera af dess nuvarande ledamöter aldrig emottagit förtroendet att sitta vid konungens rådsbord. De enda rädgifvare, som beröras af saken, utom general Abelin, äro, enligt vår uppfattning, sjöministern och finansministern, den förre tilk följd af sammanhanget mellan de båda departementerna för landtoch sjöförsvaret, och den senare, till följd af hans undfallenhet för de högre anslagsfordringar, som varit förenade med den nya organisationen. Om någon af de öfriga ministrarne beröres af förslagets missöde, sä beror detta på rent personliga inblandningar i saken, hvilket allmänt omtalas vara fallet med ecklesiastikministern, hr Wennerberg, men de, som icke så blottställt sig onödigtvis, hafva, sävidt vi begripa, kunnat taga saken lugnt, då ingen opposition mot dem förekommit och då de fastmer åtnjuta synnerlig aktning hos bäde riksdagen och nationen. Helt annorlunda gestaltar sig saken i länder, der det s. k. parlamentariska styrelsesättet vunnit insteg. Det finnes en premierminister eller konseljpresident, som bildar enheten och solidariteten i kabinettet. Med hans atgång följer ovilkorligen äfven hans kollegers, hvilket dock ej hindrar, att ju han kan, till att förstärka sin minister, göra ett och annat partielt ombyte, Och det är hvad konungen gjort hos oss, då han i sjelfva verket varit den ärftliga konseljpresidenten. Om vi alltså ej kunnat finna, att ministeren behöft en bloc ingifva sina afskedsansökningar, med hänsyn till hennes ställning gentemot försvarsfrågan, så är det möjligt, att en nödvändig: het dertill förelegat uti oppositionens auspråk. Mähända har denna ej låtit nöja sig med mindre, något som vi tagit oss friheten ett par gänger antyda. Vi betvifla likväl, att man kunnat derom vinna så säkert besked, latt icke ett försök alltför väl kunnat göras med en partiel förändring. RRENO DR b FANS R OR HE