Dagens Nyheter – 30 september 1871, sida 2

Stockholms märkvärdigheter. I För den infödde stockholmsbon, som under en följd af år varit vittne till Ogtällningar och förhållanden i vår goda hufvudstad, men ej sträckt sina iakttagelser längre bort än t. ex, till Ulriksdal eller till Kungshättan, företer sig allting så vanligt och naturligt, som om det alls icke kunde vara annorlunda. Men om han under en resa till någon af våra större landsortsstäder, eller ock till utlandet, får tillfälle att anställa jemförelser, så kommer han tvifvelsutan till den öfvertygelsen, att Stockholiii erbjuder många kuriositeter och egendomligheter; och främlingen, som besöker Nordens Paris, skall, på samma gång han beundrar dess pittoreska läge och deltar i det glada stockholmslifvet, falla i förvåning öfver ett och annat, som han aldrig väntat att få se — i en hufvudstad nemligen. Eller skulle någon kunna påstå, att Stockholm ej har sina märkvärdigheter? Man må t. ex. taga i betraktande våra gator, som på sina ställen borde påminna om Paris under den tid, då kommunisterna byggde sina barrikader derstädes, eller de tidtals återkommande vattufloderna vid Hamngatan — hvilka, i förbigående sagdt, förete en öfverensstämmelse med Nilens öfversvämningar, innan dessa blefvo genom konstens tillhjelp reglerade. Och sedan våra typiska personlighetert — poliskonstaplar såväl som åkare och dillströmare — eller våra offentliga byggnader, ända från nationalmuseum till klapphuset vid Rödbodtorget! Då vi här stå i begrepp att skildra en del af dessa märkvärdigheter, förbehålla vi oss på förhand rättigheten att välja ämnen efter behag, utan att precist behöfva gå i ordning med frågornat. Det torde likväl vara på sin plats att i likhet med Kellgren i Mina Löjent — utan jemförelse för öfrigt med den geniale gatirikern — göra början med det högvördiga ståndet. Således — se här en liten historia. Det var en söndag för några veckor sedan. Vi hade tillbringat förmiddagen på Djurgården, ätit middag på ett och druckit kaffe på ett annat ställe i staden, men tyckte det ej vara i sin ordning att på detta sätt fördrifva hela Guds långa dagen, utan bestämde oss för att gå i en kyrka. Men hvart? Till Blasieholmen? — Nej, dit komma vi en annan gång och ha för resten, sedan vi hörde Löfstädt, föresatt oss att gå dit så litet som möjligt. Vår promenad hade fört oss ut på Kungsholmen, och vi beslöto att bevista aftonsången i Ulrika EleonoraX, gingo således in i kyrkan och togo plats i en stolX, hvars dörr stod öppen. Gudstjensten hade räckt i det närmaste en timme, och jag vill lemna osagdt, antingen vi nu ej kunde följa med i predikantens tankegång eller vi funno oss föga tilltalade af hans falska patos och konstlade deklamation — nog af: vi hade ringa uppbyggelse af föredraget och tyckte det derför vara bäst att gå åt annat håll. Då först gjorde vi upptäckten, att alla dörrar voro tillåsta; och vi hade användt en lång stunds fåfänga bemödanden att slippa ut, då slutligen någon välvillig gumma, hvilken såsom medlem af kyrkobetjeningen tillhörde presterskapet, kom och öppnade dörren. CStänger ni hvarje söndag in åhörarne på det här sättet?! — blef vår första fråga. Det är ju ett ingrepp i den personliga friI heten! CJag har fått tillsägelse, att dörrarne ska hållas stängda under predikan, var det lakoniska svaret. I Vi invände, att religionen ej medgifver I presterna ett dylikt handhafvande af nyck. larneX, att mången åhörare kan, för att aflägsna sig, hafva skäl, mera vigtiga, än att hans oxe eller åsna fallit i gropen på sabbaten — att kyrkolagen ej tillåter dylik sodtyvcklighet, som här var så mycket min—— RM AV AL LL FO t 1