Dagens Nyheter – 18 september 1871, sida 1

draga att rikta och höja landsbygdens befolkning. Det är endast folkfrihetens fiender, som predika en annan lära, lyckligtvis dock för döfva öron, ty så långt bar upplysningen i vårt land hunvnit, att något hvar, som vill se, också inser, att det just är en upplyst samverkan och förtrvende mellan de olika folkklåsserna å landsbygd ochi stad, som ge styrka och lif åt alla goda sträfvanden hos nationen. Men, framför allt, hur skulle man kunna begära, att då den roterade jorden, med etttaxeringsvärde af omkring 1,290 millioner rdr, bekostar öfver 30,000 rotoch rusthåll, det ypperliga frälset med ett taxeringsvärde af öfver 200 millioner, eller lo af det förra, boställen och kungsgårdar oberäknade, samt annan fastighet (hufvudsakligen fastighet i städerna och fabriker å landet) till ett värde af 500 millioner, skulle slippa att bidraga till försvaret? Orimligheten häraf är så i ögonen fallande, att alla verldens Abeliner ej skola kunna törsvara den eller göra svart till hvitt. Det skall ej heller länge kunna lyckas att inbilla folk, att de 106 i andra kammaren och deras hkstämmiga i riket handla af egennytta. Sjelfva hr Bergstedt, medlem af första kammaren, yttrar i Samtiden att han af hr Sven Nilsson m. fl. blifvit vederlagd rörande knektekontrakten i olika landskap, tilläggande: Deras erbjudande att under 15 år bibehålla roteriogsbesväret innebär icke blott vid sidan af den personliga vapenpligten utan äfven med den tillökning i tunga, som måste bli en följd af den indelta truppens förlängda öfningstider, att den ekonomiska vinsten icke är deras hufvudsyfte. Vi älska att tro det, och vi se ingen anledning hvarför icke alla andra skulle göra det. Åtminstone böra de hejdlösa beskyllningarna om medveten egennytta icke vidare få vanställa den offentliga diskussionen: de ha lemnat tillräckligt många och fula märken i den förflutna riksdagens protokoll. Än mindre skall det lyckas sådana organer som Aftonbladet, hvilka uppträda som kungliga stabstrumpetare för indelningsverket, att förvända nationens uppfattning af frågan eller örverstryka hvad de sjelfva deruti åtgjort. Vi skulle frukta för, att det snarare blir dylika organer, som drabbas, om ej af Europas förakt, såsom det heter i Aftonbladet ifråga om regeringsförslagets. motståndare, så dock af nationens, i fall vi ej trodde attvAftonbladet och konsorter i detta fall, som i många-andra, handlade efter bästa öfvertygelse och genom sin häållniog i denna fråga förtjente snarare medömkan än förakt, men för alla händelser saknade betydelse, helst då man erinrar -sig, att samma tidning år 1869 i följande ordalag fullkomliat utdömde indelningsverket: , I allmänhet har hvarken statsrädet Abelin eller lindring-komitn i de gjorda utredningarne fästat uppmärksamheten. vid. den ytterligt ojemna fördelningen på deolika folkklassernaaf nämnda börda, som i följd af den historiska utveckliogen för närvarande eger rum. och hvarigenom indelningsverket för vissa näringar och yrken blir så odrägligt betunganden, nnder det andra i all tysthet draga vinst deraf. Ur deras synpunkt, hvilka vilja bibehålla indelningsverket såsom stam, är detta li. visst knappastattundra på. Ty kommadessaojemnheterengån i dagen samt blifva klara för folkn.edvetandet. hvilket förmodligen ej så lynga lärer dröja, så torde indelningsverkets tid ohbjelpligt vara förbi. RR Vi tillägga blott, att endast det armåväsende förtjenar förtroende, som, oberäknadt allmän värnepligt, hvilar på en rättvis och billig grund, således icke på indelningsverket, lika orättvist, obilligt och skadligt under nuvarande förhållanden som Carl XI:s kyrkolag, ehuru båda för omkring 200 år sedan förmodligen varit ändamålsenliga. Svenska riksdagens folkvalda kammare har derföre ingen högre pligt än att vidblifva sitt en gång fattade beslut; må man upplösa riksdagen, och nationen skall förnya det svar, som de 106 folkrepresentanterna och 65 folkmöten gifvit, och om detta ej är nog, skall nationen helt visst ännu tydligare uttala en annan önskan, den neml., att ministeren a RR re Re aa a