Dagens Nyheter – 18 september 1871, sida 1

vev on Då Frans lemnade Joha v. Werth, tänkte han på herr de la Guerche och lofvade sig sjelf att vara närvarände vid denneg afrättning. Det var ju den minsta artighet han kunde bevisa en adelsman som gått så illa åt honom, Instinktmässigt vaåndrade Han åt fängelset till, för att han med egna ögon måtte få se, om alla åtgärder till att förhindra fångens flykt voro vidtagna. Han kom dit i det ögonblick då vakten gjorde halt frumför vindbryggan, efter att ha fört fången till fingelsedirektören, söm hållit förhör med Honom. Frans ville på intet vilkor gå miste om det kära nöjet att se hert de la Guerche sor fånge, och genom att krypa på händer och fötter mellan ex hop buskar kom han vakten så nära: att han både kunde ge och till och med höra litet. Det märktes väl på den lätthet; hvatmed han kröp bland buskverket, att han: var mycket van vidsådana expeditioner. En enda gång knakade en greh under tyngden af hans kropp, och Maghus vände då genast om hufvudet samt kastade en spejande blick på buskarne. Frans höll sig orörlig, gömd bakom de ymnigå löfven. — Den skälmen har öroh som en hare, tänkte Frans, i det han återhöll sin andedrägt. Men Magnus, hvilkens tankar möra upptogos af den fara, som hotade hett de la