Dagens Nyheter – 18 september 1871, sida 1

Landsortspressen, angående förE svarsfrågan. I Öresunds-Posten för den 14 scpt. lä Bes: Den urtima riksdagen har nu sammanträdt för att afgöra nationens för ögonblicket vigti gaste fråga, den första, som efter represen .tationsfrågans behandling satt svenska fölke i en starkare rörelse och förmått det att ge nom en massa möten gifva sina åsigter till känna. Väl ha dessa möten här och der mötts af hån och förtal, men de ha till slut ryck med sig hela folket: ända uppifrån konungens högre förtroendeembetsmän ända ned till fol kets djupa leder eller tvärtom nar deltagandet : dessa möten varit ganska allmänt. Inga so fismer, ingen historisk lärdom ha förmått in veckla och vanställa frågan eller bortfusksa den enkla sauningen, att indelningsverket är orättvist derigenom att försvarsbördan dels ieke hvilar på alla, dels drabbar ojemnt dem, på hvilka den hvilar; att det är odugligt, ej blott emedan det är ett kryphål för alla dem, hvilka derigenom vilja undandraga sig att skatta till landets försvar, under skydd af privilegier o. 8. V., utan ock i militäriskt hänseende stående utan motstycke hos de mest upplysta och krigsdugliga folk; samt att det slutligen är ctt försvarssystem, som aldrig skall kunna vicka den fosterlandskänsla och den entusiasm eller åstadkomma den krigduglighet, hvarförutan ett folk, allra minst ett litet och svagt folk, skulle kunna skydda sin frihet och sjelfständighet. Detta allt har stått mer eller mindre klart för svenska folket å dess talrika möten i försvarstrågan, och det stora sunda vettet hos nationen lärer man dock ej kunna, vare sig i rådskammaren eller representationen, frånkänna betydelse. Det var samma stora sunda vett, som, representeradt företrädesvis af bonleoch borgareståndet, för 5 å 6 år sedan genomförde representationsreformen gentemot de s. k. högre eller privilegierade klasserna. Då, liksom nu, var det nästan endast prester, universiteter samt embetsoch tjenstemän, som motarbetade en folklig representation; nu är det ungefär samma elementer, förstärkta af några bland tidningspressens och städernas representanter, af hvilka senare man lyckats inbilla några, att städernas och landsbygdens intressen i förevarande fråga stå i strid -.med hvarandra. Att så ej är förhållandet, inses lätt af hvar och en, som ej af fördomar och partiafsigter förblindas. Stad och land ha och måste ha samma intressen: landsbygdens välmåga, upplysning och sedlighet måsie vara till städernas fördel, liksom ock städernas utveckling i alla afseerden måste bi